Med anledning av kvällens Uppdrag Granskning

granskningI kväll blev jag, och alla andra med ADHD, kallade för att vara ruttna äpplen. Men tyvärr är det Greger von Sivers som är det ruttna äpplet i verkligheten.

Kvällens program visade något djupt upprörande. Profilskolan har som skola lyckats med något som ingen annan svenska skola har kommit fram till, nämligen ett nytt sätt att segregera elever. De har skapat en utsortering av vad de tror är potentiella ADHD- eller s.k. problemelever. Dessa elever uppfattas enligt (numer före detta) rektor Greger von Sivers som cancersvulster och ruttna äpplen.

Jag tror annorlunda.

Det är bredden av olika elever som har skapat förutsättningarna för utveckling av Sverige. Vår styrka ligger i att förstå och ta till oss olikheter och skillnader för att sedan se det som en tillgång och styrka.

Att se vart vår friskolereform är på väg gör mig djupt oroad, tanken var mångfald men nu ser det ut att bli en fullständig enfald.

– Georgios Karpathakis, föreläsare och grundare av Underbara ADHD

Läs mer

SVT: (Underbara adhd) Skadade sig själv i 25 år

Här om veckan intervjuades Underbara adhd av SVT till ett inslag om män med självskadebeteende. Inslaget och tillhörande webbartikel återfinns nu på svt.se men se även en rakt kopierad text nedan.

 

”Jag har nästan tagit livet av mig sex gånger” Georgios Karpathakis har skadat sig själv – och han är inte ensam. Antalet män som skadar sig själva har ökat de senaste tio åren.

Georgios Karpathakis har haft en slags ilska inom sig som velat ut. Hans vänstra arm är tatuerad med svarta mönster och bokstäver, och under dem, små, små bleka ärr. Han tittar ner på armen, stryker över huden med sin högra hand.

– Det här är en av gångerna jag skadade mig själv, säger han och håller fram underarmen. Jag skar mig väldigt illa i armen och sydde 40 stygn sen. Den gången var jag väldigt berusad, och då bestämde jag mig egentligen för att dö, säger han.

”Ett rop på hjälp”
27-åriga Georgios Karpathakis fick träffa sin första psykolog redan på dagis. När  han var tolv år söp han sig full för första gången. Den kvällen slutade med att han gick på en tågräls rakt mot ett mötande tåg. Sen dess har han skadat sig själv många gånger.

– Jag skulle beskriva mitt självskadebeteende som ett rop på hjälp. För mig var det ett resultat av många år då jag kände mig missförstådd och rädd och frustrerad. Jag hade mina problem och jag kände inte att någon förstod mig eller att jag fick den hjälp jag behövde, säger han.

Och Georgios Karparthakis självskadebeteende var inte bara fysiskt.

– Jag har druckit enorma mängder alkohol, vilket jag tycker är ett självskadebeteende för det skadar mig både fysiskt och psykiskt. Och så har jag spenderat väldigt mycket pengar, vilket har satt mig i en ekonomiskt sits som inte är så trevlig och som jag fortfarande försöker reda ut. Så jag har skadat mig själv både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.


Försökte ta sitt liv sex gånger

Georgios Karpathakis berättar att han har haft många kontakter med psykiatrin under sitt liv. Men trots det dröjde det länge innan han fick hjälp mot sitt självskadebeteende.

– De jag har träffat ska vara experter och proffs på sitt område. Jag kände aldrig att jag blev sedd och fick den hjälp jag behövde. Med facit i hand har jag inte fått det förrän jag var 25 år och nästan hade tagit livet av mig sex gånger. Jag tycker att det är riktigt, riktigt dåligt.

Tror du att det kan vara svårare för killar med självskadebeteende att få hjälp än för tjejer?
– Jag vet inte om det är lätt för någon att få hjälp faktiskt. Mina erfarenheter säger mig att det inte är lätt att få hjälp överhuvudtaget, man måste nästan kräva hjälpen. Och jag tror att det kan vara samma för killar och tjejer. Men jag tror att det finns en föreställning om att tjejer skadar sig själva, mer än att killar skulle göra det. Det är en missuppfattning som finns. Resultatet tror jag kan bli en dålig vård, och då ökar självskadebeteendet hos män, säger Georgios Karpathakis.

Känner skuld till sin mamma
För två år sedan fick han en adhd-diagnos och sen dess har allt blivit lättare. Han får medicin, terapi och har slutat skada sig själv.

– Det jag tycker är jobbigast är inte att jag har skadat mig själv, det kan jag stå för, det jobbigaste är att jag har skadat min familj. Jag älskar min familj väldigt mycket. Att jag har skadat min mamma, det är nåt som jag lever med, som jag försöker rätta till och gottgöra för. Utan mamma hade jag varit död liksom, det är inget snack om saken.

Han tittar återigen ner på sina armar.

Vad tänker du när du ser ärren idag?
– Det är en del av den jag är, en del av min historia liksom. Jag tänker att här mådde jag jäkligt dåligt. Jag skäms över dem, för jag vet att andra ser dem och tänker fördomsfulla tankar, eller kanske omtänksamma tankar. Men jag vill inte att de ska ligga mig till last. Ärren är ju inte jag, det är inte så här jag mår idag, säger Georgios Karpathakis.

SVT Nyheter: Skadade sig själv i 25 år

Läs mer

Jag blir irriterad, frustrerad, besviken och upprörd.

disappointed-vert

Här om veckan rapporterade SVT Mittnytt att 24-åriga Linn från Sundsvall har väntat tre år på att få göra en adhd-utredning. Tre år. Att läsa artikeln och titta på Mittnytts reportage om Linn gör mig otroligt irriterad, frustrerad, besviken och upprörd. Jag blir det av flera orsaker.

Irritationen baseras på att gemene man idag påstår sig veta och ha mer kunskap om ADHD, att det i dagens samhälle är en accepterad diagnos samtidigt som det fortfarande inte finns tillräckliga resurser för att ge människor den hjälp de behöver.

Frustrationen grundar sig i att det än idag, i ett av världens mest moderna länder 2013, inte finns/ avsätts tillräckliga resurser för att ge alla människor den hjälp de har rätt till och behöver som mest.

Besvikelsen känns som ett resultat av frustrationen och irritationen. Besvikelsen riktar sig mot de aktörer som av någon anledning tjänar på att vanliga människor mår dåligt, ignoreras och/ eller åsidosätts, mot politikerna som nonchalerar NPF-frågan och den rådande situationen samtidigt som man beslutar om att ompröva subventionen av ADHD-läkemedel till vuxna med adhd-diagnos och besvikelsen riktar sig mot gemene man som fortfarande tycker det är okej att slänga med diagnosen utan att ha någon som helst kunskap om dess innebörd. Besvikelsen känns som ett resultat av frustrationen och irritationen.

Till slut övergår frustrationen, irritationen och besvikelsen i ilska och jag blir upprörd. Anledningen stavas egna erfarenheter. Jag vet mycket väl hur det känns att vänta på svar varför just jag är och beter mig annorlunda år efter år, efter år. 24 år för att vara exakt. Jag blir arg eftersom jag vet hur förödande de där åren av väntan kan vara, hur den kan orsaka utanförskap, depression, kriminalitet, missbruk, självmord och ekonomiskt haveri.

Jag blir otroligt irriterad, frustrerad, besviken och upprörd eftersom att jag  ignorerades, nonchalerades, blev ifrågasatt, dumförklarades och väntade på svar av experter, läkare, polis, kuratorer, terapeuter, barn- och ungdomspsykiatri, psykologer, lärare, ”vänner”, bekanta, okända människor, flickvänner, rektorer, vice rektorer, Socialtjänst, Origomottagning och Resursteam i 24 år. Något som var riktigt nära på att kosta mig livet, inte bara en utan sex gånger.

Jag blir irriterad, frustrerad, besviken och upprörd eftersom jag trodde och hoppades att vi/ Sverige hade kommit längre år 2013.

 

Läs mer

Första veckorna: Metropol 93,8, SVT, lokaltidningen, F-skattesedel, blogg mm

Som jag sagt tidigare har de senaste veckorna varit heeelt otroliga, lärorika och mycket intressanta! När jag reflekterar och ser tillbaka på den senaste tiden slår det mig hur mycket som faktiskt hänt på så kort tid. Här kommer mitt försök till en sammanfattning:

  • Går på filmpremiären ”Jag har ADHD” som är ett projekt för unga vuxna initierat av Riksförbundet Attention.
  • Pratar med producenten tillika fantastiska människan Georg Herlitz en kort stund efter filmen och öser beröm över honom, projektet och Attention.
  • Dagen efter kontaktar jag Attention och blir en del av projektet jagharadhd.se samtidigt som jag erbjuder Attention all tänkar hjälp jag kan stå för, min historia och mina erfarenheter.
  • Dagen efter medverkar jag tillsammans med Georg och Joanna i Sveriges Radio, Metropol 93,8 med Sanna Bråding och diskuterar projektet samt adhd i över en timme. (tors 24 maj – avsnitten fr 15.30 – 16.45).
  • Samma dag som radiosändningen, tors 24/5, startar jag bloggen Underbaraadhd.com, ansöker om F-skattesedel och börjar analysera, formulera syfte, kortsiktiga samt långsiktiga mål.
  • Fredagen 25 maj bekräftar lokaltidningen Mitt i Täby att de vill göra en två timmar lång intervju och ett reportage av min historia.
  • Intervjun med lokaltidningen äger rum hemma hos mig, timmarna innan min lillasyster tar studenten, och som jag sagt tidigare var både journalist och fotograf helt fantastiska!
  • Samma onsdag, 30 maj, skyndar jag iväg till Täby Enskilda för att se syrran springa ut och ta studenten. På mottagningen överraskar jag & storasyrran med ett litet Hoffmaestro besök på vår baksida vilket var väldigt uppskattat. Samma kväll får jag veta att jag ska gästa SVT & Gomorron Sverige dagen efter, tors 31 maj, kl. 06.45.
  • Dagen efter, tors 31 maj, sitter jag med Attentions ordf Anki Sandberg i Gomorron Sveriges soffa och pratar om min adhd-diagnos och dess fördelar samt utmaningar. (http://svt.se/embededflash/2809465/play.swf)
  • Jag har även skickat in en ersättningsansökan till Patientförsärkingen LÖF för försenad diagnos (se inlägget rättsprocess mot landstinget och Täby kommun).
  • Diskuterat med en rad företag angående olika samarbetsformer, partnerskap och eventuell sponsring.
  • Jag har säkrat två samarbeten och slutdiskuterar med ytterligare två företag som jag hoppas vill hänga med på min resa.
  • Jag har även varit i kontakt med samtliga stora medier i Sverige vilka har bemött mig och min berättelse oerhört positivt.
  • Dessutom har jag fått två muntliga löften om gästföreläsning/ seminarium strax efter sommaren. Även här diskuterar jag med ett flertal företag, organisationer och skolor om vad jag har att erbjuda just de och deras målgrupper. Håll tummarna för succé tack!
  • Just det: min personliga video på jagharadhd.se har dessutom setts av 605 personer i skrivande stund.
  • och Underbara-adhd Facebook-sida har 37 fans just nu (så se till att lajka!)

Känns som att jag har glömt massor, vilket jag säkert också gjort, men det här är mina senaste veckor i stora drag. Jag hoppas, tror och känner för en gångs skull på mig att det kommer bli sjukt bra och att jag inom kort får fylla på listan över lyckade händelser/ samarbeten/ erfarenheter.

Ta hand om er och ha en fantastisk helg,
Jojje

 

Läs mer

Just nu: livesändning på Gomorron Sverige, Svt

Kan inte direkt säga att jag är van vid att kliva upp i ottan men trots att gårdagskvällen blev något sen var det inte problem att komma upp till den väntande taxin kl 05.40. Jag är nog lite smått lycklig och chockad över det faktum att jag snart kommer sitta i en av Sveriges mest eftertraktade soffor inför hundratusentals (om inte mer) tittare. När jag tänker efter känns det faktiskt sjukt jäkla häftigt, jag menar hur många får någon gång chansen att gästa morgonsoffan och vara med i livesändning?

Nej, jag måste faktiskt klappa mig själv på axeln, sträcka på mig och erkänna att jag känner en enorm stolthet över mig själv samt min insats. Det trodde varken jag själv eller klasskamrater, psykologer, rektorer osv under min uppväxt. Tji till alla som tvekat och tack till alla som trott och tror på mig.

Jag kan inte påpeka det nog men jag känner en enorm tacksamhet gentemot Riksförbundet Attention och projektet jagharadhd.se som tagit mig under sina vingar och visat ett förtroende utan dess like. Tack igen!
06.50 börjar sändningen i gomorron_sverige, missa för Guds skull nu inte detta! 🙂

 

Läs mer