”Vi måste våga satsa på barn med ADHD”

Underbara adhd logotyp

Igår startade europeiska ADHD Awareness Week som syftar till att uppmärksamma de positiva egenskaper som människor med ADHD har. Något som även är ett av Underbara adhd:s främsta syfte.

I och med detta skrev jag, Georgios Karpathakis, en debattartikel som Aftonbladet Debatt publicerade idag:

Debattören: Diagnosen är det bästa som hänt mig

Det var först i vuxen ålder jag fick höra fyra bokstäver som förändrade mitt liv. Bokstäver som sa mer än någon lärare eller skolbok lyckats förmedla. Som gjorde att allt föll på plats, innan det var för sent. ADHD-diagnosen är det bästa som hänt mig. Tyvärr är det fortfarande långtifrån alla som får det stöd och den behandling de behöver.

Skolan handlar till stor del om att lära sig ställa de rätta frågorna. Det görs inte i den debatt som förs. Istället ställs svaga grupper mot varandra, som verktyg för att nå kortsiktiga mål. Ledarskribenten Anna Dahlberg på Expressen påstår i Agenda att stödet till resursskolor gör att barn i förortsområden får det sämre ställt. Med andra ord – barn i resursskolor hamnar i skottgluggen för att andra barn inte får det stöd de behöver. Det är ovärdigt. Istället måste vi ställa oss frågan vad kostar det att låta dessa barn växa upp i ett samhälle som varken accepterar deras diagnos eller ger rätt stöd och behandling?

Cirka fem procent av svenska barn och ungdomar har ADHD. I varje skolklass finns i snitt minst en elev med diagnosen. Enligt en stor europeisk studie har ADHD en omfattande negativ inverkan på livet inom en rad olika områden. I dag vet vi att ADHD kan leda till misslyckade studier, oförmåga att fungera på arbetsmarknaden, missbruk och till och med kriminalitet. Konsekvenserna för samhället är ofantligt stora. SKL uppskattar kostnaderna för ett barn med obehandlad ADHD till 7,5 miljoner kronor enbart under uppväxten. De indirekta kostnaderna av ADHD går inte att uppskatta fullt ut och kan många gånger heller inte räknas i pengar. Vad är till exempel en försämrad skolmiljö eller en sprucken relation värd?

Tidiga insatser har en avgörande betydelse och här har skolan en central roll, ofta anar redan förskolepersonalen att något inte står rätt till. Men jag har själv upplevt och sett allt för många exempel på att hjälpen inte kommer, barnet blir skolelev och problemen bara växer. Då återstår ofta endast skademinimering. Våra beslutsfattare måste vidta kraftfulla åtgärder för att se till att inte dagens barn med ADHD hamnar i samma negativa spiraler som jag och många med mig en gång gjorde:

Kunskapslyft om ADHD
Det finns fortfarande stora kunskapsluckor om diagnosen ADHD. Detta gäller stora delar av sjukvården, försäkringskassan och inte minst skolan, där symtomen ofta först blir tydliga för omgivningen. Riktade utbildningsinsatser behövs så att pedagoger, vårdgivare och tjänstemän har den kunskap som krävs för korrekta beslut.

Samordning mellan skola, omsorg och sjukvård
I dag finns det brister i samordning mellan olika stödinsatser. Även när en ung människa väl når sjukvården uteblir ofta en fullständig utredning och diagnostisering. Det är därför viktigt att dialogen mellan de olika stödinstanserna fungerar.

Individualiserad behandling
Alla fall av ADHD är olika. Lika viktigt som tidig diagnostisering är att behandlingen anpassas efter individen. Nya studier visar att ADHD-mediciner minskar risk för brott, olycksfall och missbruk. Samtidigt måste stödet i skolan utformas så att ungdomar med ADHD lär sig att hantera olika situationer.

Vi kan med relativt små medel uppnå stora vinster, både för den enskilde och för samhället. Det är min förhoppning att ingen ska behöva bli ifrågasatt på grund av sin funktionsnedsättning, tvärtom ska vi kunna se barnet bakom de olika bokstäverna som en tillgång. Georgios Karpathakis

###

Läs mer

SVT: (Underbara adhd) Skadade sig själv i 25 år

Här om veckan intervjuades Underbara adhd av SVT till ett inslag om män med självskadebeteende. Inslaget och tillhörande webbartikel återfinns nu på svt.se men se även en rakt kopierad text nedan.

 

”Jag har nästan tagit livet av mig sex gånger” Georgios Karpathakis har skadat sig själv – och han är inte ensam. Antalet män som skadar sig själva har ökat de senaste tio åren.

Georgios Karpathakis har haft en slags ilska inom sig som velat ut. Hans vänstra arm är tatuerad med svarta mönster och bokstäver, och under dem, små, små bleka ärr. Han tittar ner på armen, stryker över huden med sin högra hand.

– Det här är en av gångerna jag skadade mig själv, säger han och håller fram underarmen. Jag skar mig väldigt illa i armen och sydde 40 stygn sen. Den gången var jag väldigt berusad, och då bestämde jag mig egentligen för att dö, säger han.

”Ett rop på hjälp”
27-åriga Georgios Karpathakis fick träffa sin första psykolog redan på dagis. När  han var tolv år söp han sig full för första gången. Den kvällen slutade med att han gick på en tågräls rakt mot ett mötande tåg. Sen dess har han skadat sig själv många gånger.

– Jag skulle beskriva mitt självskadebeteende som ett rop på hjälp. För mig var det ett resultat av många år då jag kände mig missförstådd och rädd och frustrerad. Jag hade mina problem och jag kände inte att någon förstod mig eller att jag fick den hjälp jag behövde, säger han.

Och Georgios Karparthakis självskadebeteende var inte bara fysiskt.

– Jag har druckit enorma mängder alkohol, vilket jag tycker är ett självskadebeteende för det skadar mig både fysiskt och psykiskt. Och så har jag spenderat väldigt mycket pengar, vilket har satt mig i en ekonomiskt sits som inte är så trevlig och som jag fortfarande försöker reda ut. Så jag har skadat mig själv både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.


Försökte ta sitt liv sex gånger

Georgios Karpathakis berättar att han har haft många kontakter med psykiatrin under sitt liv. Men trots det dröjde det länge innan han fick hjälp mot sitt självskadebeteende.

– De jag har träffat ska vara experter och proffs på sitt område. Jag kände aldrig att jag blev sedd och fick den hjälp jag behövde. Med facit i hand har jag inte fått det förrän jag var 25 år och nästan hade tagit livet av mig sex gånger. Jag tycker att det är riktigt, riktigt dåligt.

Tror du att det kan vara svårare för killar med självskadebeteende att få hjälp än för tjejer?
– Jag vet inte om det är lätt för någon att få hjälp faktiskt. Mina erfarenheter säger mig att det inte är lätt att få hjälp överhuvudtaget, man måste nästan kräva hjälpen. Och jag tror att det kan vara samma för killar och tjejer. Men jag tror att det finns en föreställning om att tjejer skadar sig själva, mer än att killar skulle göra det. Det är en missuppfattning som finns. Resultatet tror jag kan bli en dålig vård, och då ökar självskadebeteendet hos män, säger Georgios Karpathakis.

Känner skuld till sin mamma
För två år sedan fick han en adhd-diagnos och sen dess har allt blivit lättare. Han får medicin, terapi och har slutat skada sig själv.

– Det jag tycker är jobbigast är inte att jag har skadat mig själv, det kan jag stå för, det jobbigaste är att jag har skadat min familj. Jag älskar min familj väldigt mycket. Att jag har skadat min mamma, det är nåt som jag lever med, som jag försöker rätta till och gottgöra för. Utan mamma hade jag varit död liksom, det är inget snack om saken.

Han tittar återigen ner på sina armar.

Vad tänker du när du ser ärren idag?
– Det är en del av den jag är, en del av min historia liksom. Jag tänker att här mådde jag jäkligt dåligt. Jag skäms över dem, för jag vet att andra ser dem och tänker fördomsfulla tankar, eller kanske omtänksamma tankar. Men jag vill inte att de ska ligga mig till last. Ärren är ju inte jag, det är inte så här jag mår idag, säger Georgios Karpathakis.

SVT Nyheter: Skadade sig själv i 25 år

Läs mer

Från motgång till framgång – ”Han kontrollerar adhd-monstret”

Satt precis och funderade på hur jag skulle inleda ADHD Awareness Week. Vilken av de många framgångsrika personerna som har ADHD skulle jag fokusera på idag? Eller skulle jag kanske ta och fokusera på de unika och fantastiska egenskaper som diagnosen innebär? Som så många gånger förut svävade jag iväg i tankarna och efter en snabbkoll på nätet beslutar jag mig för att porträttera mig själv i form av helsidesartikeln som Södra Dalarnes Tidning publicerar idag. Vill även ge cred till journalisten för en välskriven och detaljrik artikel. Nedan text är kopierat från dt.se, den ursprungliga artikeln kan ni läsa här.

Han kontrollerar adhd-monstret

SÄTER

Georgios Karpathakis var en jobbig unge och när han var sju år hade han sin första kontakt med en psykolog. Först när han var 24 fick han diagnosen adhd, och förklaringen till sin känsla av utanförskap, sin ilska och sitt destruktiva beteende.

– Jag hade varit död eller suttit i fängelse om det inte varit för min familj.

Adhd är ett ämne som angår många, allt från unga till gamla kom till Coriandergården för att höra Georgios berätta om en pojkes resa, som trots en mycket kärleksfull och varm uppväxt, alltid kände sig rädd och missförstådd. Till en fortfarande rädd, 26-årig, framgångsrik man, som tack vare en sjukdomsdiagnos börjat se ljust på framtiden.

Det enda som avslöjar att Georgios har adhd är rastlösheten, han vankar av och an, sätter sig på en stol, reser sig igen, tar en klunk ur en vattenflaska och fortsätter att vanka. Att han, för inte så länge sedan, var lärares och klasskompisars skräck, slogs och missbrukade alkohol och droger, drog på sig fleratalet polisanmälningar och levde ett destruktivt liv, är svårt att tro.

– För mig är adhd helt magiskt, overkligt, skitbra och triggande, men det kan också vara fruktansvärt hemskt.

Det började i grundskolan. Giorgios var en stökig unge som gjorde livet surt för sin omgivning. Han berättar att personer med adhd tar in 60 gånger fler intryck per dag än en vanlig människa, vilket gör att de alltid är trötta. För att hålla sig vakna blir de överaktiva.

– Under skoltiden mådde jag som sämst i mitt liv. Jag kunde aldrig sitta still och hade svårt att fokusera. Det räckte att någon skrev med blyerts på ett papper så hörde jag det och tappade koncentrationen. Jag var så jobbig att lärare grät, minns han.

Då hade han också sin första kontakt med en psykolog, men ingenting hände och så rullade det på genom hela skoltiden. Ingen brydde sig om att ta reda på varför han var arg och besvärlig och i högstadiet började det gå riktigt överstyr.

– Jag drack som ett as. Jag firade min första fylla med att gå på tågräls mot ett tåg. Det var också första gången jag blev polisanmäld.

Socialtjänsten kopplades in, men fortfarande ingen utredning.

Att ha en adhd-person i sin omgivning är oerhört krävande och det kan vara svårt att veta hur man kan hjälpa till. Georgios återkommer hela tiden till sin familj, allra helst mamma, som han kallar sin ängel. Det är hos henne han hämtat kraft.

– Jag kan bara tala om vad jag mått bra av – kärlek. Visa kärlek, jättemycket kärlek, det är a och o. Min mamma har alltid visat extremt mycket kärlek, säger han.

Han är väl medveten om vilka fasor hon genomlidit på grund av honom.

– Det är en av de saker jag är minst stolt över, allt jag utsatt min mamma och min familj för. Det kommer att ta lång tid innan jag kan förlåta mig själv för det.

Georgios kunde inte göra något med måtta, oavsett om det gällde alkohol eller godis överkonsumerade han. Droger och alkohol lugnade honom. Han var impulsiv och levde livsfarligt.

– Jag har skurit upp armarna och lagt mig i ett badkar för att dö när jag var full och fick sy 40 stygn, jag har slagit av ett ben i handen på fyllan och promenerat på ett balkongräcke på sjätte våningen, dyngrak. Det är tur att adhd-personer har bra motorik, konstaterar han och tillägger att han numer helt sluta dricka alkohol.

Emotionellt pendlar han mellan ytterligheter.

– Är jag glad är jag jätteglad, blir jag ledsen är det som om hela världen raserats. Jag känner så himla mycket.

När han var 17 år gjordes äntligen en utredning, som blev en besvikelse. Utlåtandet blev ”koncentrationssvårigheter” och hjälpen uteblev. Han fick en kontaktperson via socialförvaltningen, en före detta kriminell man som förstod Georgios livssituation, men han kunde inte sätta sig in i den sjuka biten.

Han tog sig genom gymnasiet och mot alla odds började Georgios slutligen studera vid universitetet. Han har nu en filosofie kandidatexamen i medie- och kommuniaktionsvetenskap, något han är stolt över att ha åstadkommit.

Först vid 24 års ålder fick han diagnosen adhd. Pusselbitarna föll på plats, äntligen fick han förklaringen till varför han alltid känt sig annorlunda. Sjukdomen är inte längre ett monster som tagit över honom, han kontrollerar den med hjälp av mediciner och kan utnyttja kreativiteten och impusiviteten på ett positivit sätt. Bland annat genom att engagera sig i Riksförbundet Attention och berätta sin historia.

– Jag har haft ett liv värt att dela med andra så att de inte ska behöva genomgå det jag har gjort, säger han.

I onsdags var det Världsmentalhälsodagen och Georgios hade bjudits in att föreläsa av Säterbygdens församling, Säters kulturnämnd, RSMH-Hoppet och Dalarnas nätverk för psykisk hälsa.

Fotnot: Läs mer om adhd på: www.attention-riks.se och följ Georgios på bloggen www.underbaraadhd.com

Journalist: Eva Langefalk 0225-59 54 22 eva.langefalk@dt.se

[slideshow]

När Georgios Karpathakis var 24 år fick han diagnosen adhd. Änltigen förstod han varför han under hela sin uppväxt varit arg och destruktiv. Med föreläsningen ”Att (över)leva med adhd” besökte han i onsdags Säter där han fyllde Coriandergården till sista plats.

Läs mer

Att känna sig ”lost” + omdömet efter föreläsningen i Säter

Ibland känns det som att jag tappar bort mig själv i allt som händer hela tiden, varje vaken sekund, minut och timme. Jag startade ju trots allt Underbara adhd för att visa på de många fördelarna och allt positivt som ADHD kan föra med sig. Jag vill förmedla att man kan lyckas, vara lycklig och leva ett underbart liv trots att man har en diagnos som ständigt sätter käppar i hjulen och innebär nya utmaningar i vardagen.

Jag har upplevt så mycket bra, dåligt, hemskt och ofattbart så om jag kan hjälpa någon eller några, som går igenom liknande saker, genom att dela med mig av min bakgrund så gör jag det gärna. Det var även därför jag började och kommer att fortsätta föreläsa om hur det är att (över) leva med en ADHD-diagnos.

Därför är det så roligt att få den här responsen efter en föreläsning:
Succé! Rekordstort deltagarantal. Jojje föreläste engagerat och berörande, samtidigt som han fick oss att skratta. Han borde föreläsa på skolor, för politiker m.fl. för att öka kunskap och förståelse och ingjuta hopp.” Anette Kruse, Säter, Dalarnas nätverk för psykisk hälsa 10/10 2012

Och som grädde på moset är det fantastiskt kul att pryda förstasidan på Dala-Demokraten idag följt av en halvsidesartikel i tidningen. Kul var ordet! Trevlig helg alla underbara människor med och utan ADHD!

[slideshow]

Läs mer

Mitt i inspelningarna av kommande Halv åtta hos mig

Ville egentligen bara förklara mig om jag är lite frånvarande från bloggen den här veckan men det finns en väldigt god förklaring till detta. Jag är nämligen mitt uppe i inspelningarna av kommande avsnitt till Halv åtta hos mig och igår var det min tur att stå som kvällens värd. Tre rätter senare och nästan en tumme fattigare så är det sammanlagda betyget hittills att det är sk*troligt (men ack så påfrestande på många sätt & vis) att medverka i programmet! Dessutom är både produktionsteam och övriga deltagare helt fantastiska vilket självklart gör sitt till. Ett minne för livet helt klart!

Just det, en liten parantes (kanske inte är så liten egentligen) kring inspelningarna: självklart pratas det massor om ADHD, vad det innebär, vad det inneburit för mig och vad som är fruktansvärt respektive fantastiskt. Ville bara säga det :)!

Ni håller väl tummarna för att jag får höga betyg och står som vinnare efter den avslutande kvällen på torsdag?

Läs mer

Min intervju i Resumé nu även på nätet: ”Det sägs att Einstein hade adhd”

Som en del av er vet intervjuade branschtidningen Resumé mig för ett tag sedan vilket resulterade i en helsidesartikel i tidningens nr 26-28: ”Adhd en tillgång i jobbet”.

I morse publicerade Resumé intervjun även på webben under rubriken ”Det sägs att Einstein hade adhd”. Med andra ord (om det nu stämmer vilket jag iofs inte tvekar på) är alla vi som lever med ADHD i gott sällskap. Jag menar, varför skulle inte vi kunna lyckas och göra något fantastiskt av vår diagnos precis som Bill Gates och Einstein gjort/ gör.

OBS! Informationen om Einsteins och Gates är påståenden och därmed inte säkerställd sanning.

Läs mer

Bekräftat: TV4 Nyhetsmorgon 08:40 nu på lördag den 14 juli

För några dagar sen skrev jag ett inlägg om att TV4 ringde och undrade om jag ville sitta med på Nyhetsmorgon nu på lördag, 14 juli, och prata om mina erfarenheter, utmaningar och möjligheter. Självklart svarade jag ja och idag fick jag så en bekräftad sändningstid & spikade detaljer:

Plats: TV4 Nyhetsmorgon
Dag: nu på lördag (14 juli)
Tid: 08:40
Programledare: Paolo Roberto
Medverkande: Underbara adhd & ev ytterligare en gäst

Gilla Underbara adhd facebook-sida och/ eller gå med i lördagens evenemang här

 

Läs mer