Fick en fantastisk bukett av min älskade familj efter gårdagens föreläsning. TACK!
Det var en tapper skara människor som igår trotsade snöovädret och tog sig till Grindtorpskyrkan i Täby för att lyssna på hur det är att (över) leva med ADHD. Trots att jag fick mycket positiv respons och fina omdömen från publiken är jag, som vanligt, inte helt nöjd med mitt genomförande.
Jag vet att det inte är optimalt att vara enormt självkritisk men jag kan faktiskt inte rå för det. Jag är nog bara det av naturen. Och förmodligen för att jag aldrig varit ”bra nog” eller har gjort något good enough. Eftersom att jag inte är ett fan av självömkan så anser jag att det mer lutar åt det första alternativet, att jag är extremt självkritisk av naturen.
Hur som helst så var det ändå roligt att få möjligheten att föreläsa för nära och kära, vänner och bekanta. Extra roligt och ett stort plus i kanten är reaktionerna jag får efter föreläsningarna även om de i ärlighetens namn fortfarande känns smått ofattbara.
Nu har jag gjort min sista föreläsning för i år vilket känns både skönt och tråkigt. Även om det är extremt påfrestande att föreläsa så är det något jag verkligen älskar. Inte för att allt handlar om mig och mina erfarenheter utan för att man får möjligheten att påverka, förändra och intressera andra om en problematik många blundar för.
Samtidigt känns det som sagt otroligt skönt att inte ha några fler föreläsningar i år. Jag har trots allt jobbat mer än heltid på mitt ”vanliga jobb” samtidigt som jag har drivit bloggen, skapat Sveriges största facebooksida, twitter, inlett och diskuterat samarbeten, haft en rad föreläsningar, dragit igång ett företag, intervjuats åtskilliga gånger i media osv osv osv på kvällar och helger det senaste halvåret.
Därför undrar jag nu, eftersom att jag allt som oftast får höra att jag är ”så jävla lat”, om det är ok att jag känner mig helt slut som artist och gärna skulle lägga mig och sova till januari 2013? Eller är jag lat då?