Lyssnade precis på ett inslag i P4 Norrbotten och läste den tillhörande artikeln om Jonna som under många år missbrukat droger. Hon sa en sak som jag, och säkerligen många med mig, inte riktigt kan sluta tänka på: ”Om jag hade fått diagnosen tidigare hade mitt liv sett annorlunda ut”.
Jag känner så väl igen mig i det. I det faktum att om jag hade fått min diagnos tidigare, någon gång under de 20 åren jag hade kontinuerlig kontakt med vården och diverse andra instanser, hade mitt liv förmodligen sett helt annorlunda ut. Däremot har ett trassligt liv berikat mig med en mängd fruktansvärda, magiska och helt underbara erfarenheter så jag ska absolut inte gnälla. Det finns de som har haft det betydligt svårare än jag!
Men för mig, och förmodligen väldigt många med mig, anhöriga och folk i min närhet innebar ADHD-diagnosen en rad svar och förklaringar på varför jag är som jag är, fungerar som jag fungerar och beter mig som jag beter mig i olika situationer. Den gav mig en identitet – en identitet som jag hade fumlat och letat efter under hela min uppväxt.
Min poäng med det här inlägget är inte att klaga över hur systemet ser ut eftersom att jag, och tyvärr väldigt många andra med mig, redan är väldigt medveten om dess brister. Nej, jag vill snarare slå ett slag för hur otroligt viktigt det är/kan vara att barn får rätt hjälp och förutsättningar tidigt. Att de får en diagnos, svaren och förklaringarna på varför de är som de är, om så krävs.
”Det är inte människor med ADHD det är fel på, utan samhällets okunskap och syn på diagnosen.”