Hjälpmedel

Det finns hjälpmedel som kan vara till hjälp om man har adhd, till exempel handdatorer eller mobiltelefoner med kalenderfunktion som avger en signal när man ska göra någonting. Om man går i skolan har man rätt till bland annat hjälp som underlättar inlärningen, oavsett i vilken skola eller klass man går. Ibland kan läkemedel göra det lättare att koncentrera sig och då kan också vardagen fungera bättre. Ibland kan man få stöd från kommunens socialtjänst.

 

När ska man söka vård?
Om man som förälder tror att ens barn har adhd och behöver hjälp, kontaktar man i första hand barnavårdscentralen, skolans elevhälsa genom skolsköterskan, barnläkarmottagningen eller en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning, BUP. Som ungdom kan man även själv kontakta elevhälsan. Som vuxen kan man vända sig till en vårdcentral eller till en psykiatrisk mottagning för att få kontakt med en läkare eller psykolog.

 

Hjälpmedel – vad är det?
Om man har en funktionsnedsättning kan man behöva hjälpmedel för att livet ska fungera så bra som möjligt. Med hjälpmedel menas ofta produkter av olika slag, men även metoder och ny teknik. Man ska kunna få hjälpmedel för att kompensera funktioner som är nedsatta, men också för att bevara funktioner så länge som möjligt eller förebygga att de försvinner.

Hjälpmedel är en del av hälso- och sjukvården och ingår i till exempel habilitering och rehabilitering. Landstingen, regionerna och kommunerna är skyldiga att erbjuda hjälpmedel om man behöver det. Men de bestämmer själva hur de delar upp ansvaret mellan sig och vilka regler och avgifter som ska finnas. Därför varierar det vad man kan få, vad det kostar och vart man vänder sig för att få hjälpmedel.

Här kan du läsa mer om och hitta hjälpmedelsprodukter som passar dina behov!

Hjälpmedel för vård och behandling och för det dagliga livet ska landstingen, regionerna och kommunerna erbjuda. Med hjälpmedel för det dagliga livet menas sådant man kan behöva för att till exempel äta, klä sig och sköta hygienen, förflytta sig, kommunicera och sköta hemmet.

Andra typer av hjälpmedel ska erbjudas av andra i samhället. Arbetshjälpmedel, hjälpmedel som gör att man kan arbeta, är Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans ansvar. Skolhjälpmedel är ett delat ansvar mellan varje skola och hälso- och sjukvården. Fritidshjälpmedel kan man ibland hyra, låna eller få bidrag för.

Vissa hjälpmedel får man köpa själv, så kallade egenansvarsprodukter. Vad som ska räknas som egenansvarsprodukter avgör landstingen, regionerna och kommunerna själva.

Om man är på tillfälligt besök någonstans i landet och behöver hjälpmedel för en kortare tid, kan man ofta få låna det tillfälligt där.

 

Vart vänder man sig?
För att få ett hjälpmedel behöver man träffa en förskrivare, det vill säga någon som bland annat utreder behovet av och skriver ut hjälpmedel. Det kan till exempel vara en

  • arbetsterapeut
  • sjukgymnast
  • fysioterapeut
  • logoped
  • audionom
  • synpedagog
  • sjuksköterska.

Ofta börjar man med att ta kontakt med en vårdcentral eller motsvarande vårdmottagning, och hänvisas därifrån vidare till rätt förskrivare. Ibland behöver man först få en remiss från en läkare.

 

Hur bedöms om man får ett hjälpmedel?
Innan ett hjälpmedel kan skrivas ut måste man få sitt behov bedömt av en förskrivare. Då undersöker förskrivaren hur de nedsatta funktionerna påverkar situationer i vardagen, och man själv eller någon närstående beskriver vilka behov och önskemål man har. Tillsammans kommer man fram till i vilka situationer ett hjälpmedel kan underlätta, och vad målet ska vara med att använda hjälpmedlet.

Förskrivaren följer de regler för hjälpmedel som varje landsting, region och kommun har. Ibland finns så kallade behovstrappor där olika behov prioriteras. Viktigast är livsuppehållande behov som att andas eller få i sig näring, sedan basbehov som att äta själv eller klä på sig. Därefter kommer behov av att fungera i vardagen, som att handla mat, och sist behov som gäller fritiden.

För att förskrivarna ska kunna göra så rättvisa behovsbedömningar som möjligt använder de särskilda metoder. De kan vara olika beroende på vilken funktionsnedsättning man har, vilket hjälpmedel det gäller och vilket yrke förskrivaren har.  Om man undrar vilka metoder som används kan man fråga förskrivaren.

 

Hur går utprovningen till?
Efter behovsbedömningen börjar utprovningen av det eller de hjälpmedel man behöver. Förskrivaren föreslår hjälpmedel och är med när man provar dem. En del hjälpmedel, till exempel rörelsehjälpmedel, måste provas i den miljö där de ska användas. Ibland kan man få låna hjälpmedlet för att själv ta med hem och testa innan det beslutas om man ska ha det.

Alla hjälpmedel behöver anpassas individuellt, och den som skrivit ut ett hjälpmedel ska också följa upp att det fungerar som det är tänkt. Det görs vid ett eller flera besök om det behövs. Det innebär också att man får lära sig att använda hjälpmedlet. Ibland går det ganska fort, om man till exempel ska börja använda en rollator. Andra gånger behövs många tillfällen, till exempel med kognitiva hjälpmedel eller en elrullstol som ska manövreras i trafik.

Om man vill se och känna på olika hjälpmedel kan man göra det i särskilda butiker och utställningar som kan finnas där man bor.

 

Kan man själv välja hjälpmedel?
Man är själv delaktig i valet av hjälpmedel men det är förskrivaren som ansvarar för det. Förskrivaren ger förslag på vilka hjälpmedel som är mest lämpliga och tillsammans kommer man fram till vad som passar bäst. Förutom att det kan finnas många typer av hjälpmedel finns det ofta många varianter och olika varumärken. Be gärna förskrivaren att visa olika sorter och berätta om dem.

Det finns alltid ett upphandlat utbud av hjälpmedel, och det kan finnas flera som kan passa ungefär samma behov. I första hand väljer förskrivaren ur det utbudet. Men om behovsbedömningen visar att de hjälpmedlen inte tillgodoser behoven, kan förskrivaren ansöka om att skriva ut andra hjälpmedel utanför det upphandlade utbudet i stället. Ett hjälpmedel som man fått förskrivet är oftast ett lån.

I några landsting, regioner och kommuner finns också möjlighet till det som kallas fritt val av hjälpmedel. Det innebär att man istället för ett förskrivet hjälpmedel får en så kallad rekvisition på en viss summa att själv köpa hjälpmedel för. Sedan ansvarar man för dem på samma sätt som vilka andra saker som helst som man köpt. Man kan också lägga till pengar och välja ett dyrare hjälpmedel än man annars skulle kunna få.

 

Vad kostar det att få ett hjälpmedel?
Den avgift man får betala för att få hjälpmedel varierar i olika landsting, regioner och kommuner. Ibland är det helt utan kostnad och ibland finns en så kallad förskrivningsavgift eller utprovningsavgift. Ibland betalar man även en besöksavgift hos förskrivaren. Om man tappar bort hjälpmedlet eller om det skadas på annat sätt än genom vanlig användning kan man bli ersättningsskyldig.

På vissa ställen finns ett särskilt högkostnadsskydd för hjälpmedel, så att man bara betalar kostnader upp till en viss gräns. När det gäller hörapparater finns ibland i stället ett kostnadstak, vilket innebär att man betalar den kostnad som överstiger en bestämd summa.

Om fritt val av hjälpmedel tillämpas där man bor, och man har valt att använda det, köper man hjälpmedlet själv. Man får en rekvisition på en summa som motsvarar kostnaden för ett liknande hjälpmedel från landstingets, regionens eller kommunens eget utbud. Vill man ha ett dyrare hjälpmedel kan man själv lägga till pengar.

Vid fritt val av hjälpmedel har man för vissa typer av hjälpmedel, till exempel rullstolar, oftast tillgång till ett servicekonto för att bekosta skötsel och reparationer.

 

Kan man köpa ett hjälpmedel själv?
Om man skulle vilja köpa hjälpmedel själv utan att ha kontakt med vården kan man vända sig direkt till en butik eller leverantör. Det kan man göra vilket landsting, region eller kommun man än tillhör.

Ibland rekommenderas man av förskrivaren att köpa ett hjälpmedel själv. Det kan till exempel vara om behovsbedömningen visar att behoven inte motsvarar kraven för att ett hjälpmedel ska förskrivas, eller om man vill ha ett extra hjälpmedel. Det kan också gälla ett hjälpmedel som räknas som en egenansvarsprodukt. På många håll räknas till exempel käppar som egenansvarsprodukter.

 

Vad händer sedan med hjälpmedlet?
I samband med att man får hjälpmedlet får man också information om vart man ska vända sig om hjälpmedlet behöver repareras eller underhållas. För ett hjälpmedel som man fått förskrivet behöver man oftast inte betala något själv för reparation och service.

Om hjälpmedlet efter en tid inte fungerar lika bra som tidigare trots service och nödvändigt underhåll, ska man vända sig till den som skrev ut hjälpmedlet. Kanske kan hjälpmedlet justeras eller bytas ut. Kanske har behoven ändrats så att en ny bedömning behöver göras.

Om man inte längre behöver hjälpmedlet ska det oftast återlämnas. Om man flyttar och vill ta med sig hjälpmedlet behöver man kontakta förskrivaren för att ta reda på om det går bra.

 

Om man inte är nöjd?
Om man inte är nöjd med det hjälpmedel man har fått, ska man vända sig till den som skrev ut det. Man kan behöva få mer information, stöd och utbildning för att bättre kunna handskas med sitt hjälpmedel.

Det kan också vara så att behovet förändrats och att det därför behöver göras en ny behovsbedömning.

Är man inte nöjd med den förskrivare man träffat, kan man kontakta chefen för enheten och fråga om det är möjligt att få träffa någon annan.

Om man anser att man inte fått rätt behandling, hjälpmedel eller inte kommer vidare i kontakten med förskrivaren, kan man vända sig till patientnämnden som finns i varje landsting och region, ibland även i kommunerna.

Läs mer: Om man inte är nöjd med vården

Källa: 1177.se, 1177.se/tema/hjalpmedel