FN kritiserar Sverige för låg kunskap om funktionsnedsättningar i skolan

logga fn2Enligt ett pressmeddelande från Dyslexiförbundet har FN granskat hur Sverige lever upp till Konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Och i sina slutsatser ger FN:s kommitté Sverige både ris och ros. De lovordar det integrerade utbildningssystemet där endast 1,5 procent av eleverna undervisas i segregerade skolor (särskolor, mm). Sverige får också beröm för att det finns möjlighet att överklaga rätten till särskilt stöd i skolan.

Men FN:s kommitté kritiserar Sverige på flera punkter. Däribland, och den viktigaste kritiken, som gäller det faktum att konventionen inte har blivit integrerad i svensk lag. En konsekvens av det är att myndigheter och rättsinstanser får göra sin egen tolkning av konventionen.

Kommittén är bekymrad över att kunskapen i utbildningssystemet och bland beslutsfattare, om frågor som gäller funktionsnedsättningar och skäliga anpassningar för dessa är låg. Man uppmuntrar regeringen att anta en strategi för att höja kunskapsläget.

Kommittén rekommenderar regeringen att öka resurserna inom elevhälsan, eftersom så många unga personer har psykiska och psykosociala problem.

Kommittén är bekymrad över rapporter som visar att barn med funktionsnedsättning är utsatta för våld i större utsträckning, jämfört med andra barn. Man är också oroad över att medvetenheten om problemen är så låg bland personer som arbetar med barn.

Ovan är hämtat från Dyslexiförbundets pressmeddelande och översättning av FN-kommitténs rapport (FN CRPD/C/SWE/CO/1). Hela pressmeddelandet kan ni läsa här.

Läs mer

Frånta mig inte rätten till min diagnos

 SCIENTOLOGY-LA_012Bild: www.scientologynews.org

Känner ni igen rubriken ”ADHD finns inte”? Och låter förkortningen KMR bekant? I sin första krönika för Underbara ADHD ger Emil Nilsén en välriktad känga till Kommittén för mänskliga rättigheter och gör sig redo för strid, för rätten till sin ADHD-diagnos.

———

En artikel med rubriken ”ADHD finns inte” har delats flitigt på sociala medier den senaste månaden. Både originalartikeln som finns på www.kmr.nu och en kvällstidningsartikel har delats, gillats, rekommenderats och twittrats tusentals gånger. Första gången jag såg rubriken ryckte jag på axlarna åt den men sedan dök den upp på flera ställen, och hos vänner som jag normalt betraktar som ganska restriktiva och källgranskande.

Jag satte mig ner och läste originalartikeln och kunde snabbt konstatera att personen som skrivit det här har en helt annan uppfattning än vad jag har. Jag fick min diagnos sent i livet, ett par år efter att jag fyllt 30 och har aldrig tagit någon medicin för min ADHD. Diagnosen har gett mig större förståelse för mig själv och varför jag fungerar, eller inte fungerar, som jag gör.

Efter ett ha tagit mig igenom par veckor av intervjuer med närstående och den väldigt intensiva sista testdagen är det lätt att till en början skratta när artikelförfattaren påstår följande:

”En ADHD-test i form av en checklista med ett tjugotal olika beteenden kan ta några minuter, och vips har man en diagnos. Man behöver bara pricka i fem beteenden av tjugo så får man en ADHD-diagnos.”

Detta är ett rent faktafel och att publicera det tyder på brist på kunskap eller bakomliggande dolda motiv. Det tar inte lång tid att lista ut vilken av dessa två som är aktuellt i det här fallet. Kommittén för mänskliga rättigheter grundades av Scientiologikyrkan. Detta, enligt egen utsago, för att avslöja kränkningar av mänskliga rättigheter begångna av psykiatriker.

Jag är för all form av kritisk granskning. Jag försöker att dagligen granska mig själv så gott jag kan och jag fullkomligt älskar Viralgranskaren. Därmed välkomnar jag även granskning av ADHD. Det blir dock ganska snabbt parodiskt när man läser på lite om gänget bakom den här kommittén. Vi pratar alltså om gänget som hävdar att den onde Xenu fraktade miljontals rymdvarelser till den här planeten, och för att göra en lång historia kort; med hjälp av vätebomber, 3D-biografer och vulkaner gjorde att dessa rymdvarelser nu klamrar sig fast vid oss människor som något slags virus. Detta skulle ha hänt för ungefär 75 miljoner år sedan.

Jag välkomnar som sagt kritisk granskning och försöker hålla en sund nivå av skepticism. Jag är inte heller rädd för att stå för det jag tror på. Min diagnos har hjälpt mig att kunna ta ytterligare steg i min personliga utveckling och om Kommittén för mänskliga rättigheter, ledda av Xenus polare, ska försöka förneka mig rätten till min diagnos så får de göra sig redo för krig. Ladda vätebomberna, dra fart på vulkanerna och öppna upp 3D-biografen. För jag flyttar inte på mig frivilligt.

/Emil Nilsén
@Dalastark

Läs mer

”Nya rön kring uppkomsten av ADHD”

uu_logo

Bild: ungaforskare.org

I en rykande färsk avhandling från Johan Isaksson, forskare vid Uppsala universitets institution för neurovetenskap, presenteras ny kunskap kring hur symptom utvecklas vid ADHD. Och enligt Johan Isaksson kan den nya kunskapen bidra till ökad förståelse för diagnosen men också på sikt förbättra möjligheterna för ADHD-diagnostiserade barn att möta och hantera stress & utmaningar.

Läs mer om avhandlingen här.

Läs mer

Förskrivningen av ADHD-läkemedel ökar

Lakemedelsverket

Bild: twitter.com/LV_MPA

Färska siffror från Läkemedelsverket visar att allt fler behandlas med ADHD-läkemedel i Sverige. Den vanligaste behandlingsmetoden är metylfenidat. 2013 behandlades 3,9 procent av pojkarna i en åldern 10-19 år och 1,7 procent av flickorna i samma ålder med metylfenidat. Bland vuxna var siffran 0,5 procent för män respektive 0,4 procent för kvinnor.

Läkemedelsverkets statistik visar även att den ökade förskrivningen av ADHD-läkemedel (metylfenidat, dexamfetamin, amfetaminsulfat och atomoxetin) inte har resulterat i fler biverkningsrapporter. Något som kommenteras så här:

– Vi ser inget oroande i statistiken. Snarare ser vi en indikation på att biverkningar och förgiftningstillbud avtar i relation till förskrivningen. Men det är viktigt att vi fortsätter övervakningen tills förskrivningen når en stabil nivå.

Artikeln ”Väntad ökning av ADHD-medel” i sin helhet går att läsa här.

Läs mer

Studie: Värktabletter + graviditet = ökad risk för ADHD

Paracetamol_acetaminophen_500_mg_pills_cropBild: commons.wikimedia.org

Det är Metro som i dag publicerar en artikel om resultaten från en dansk studie som visar att risken för ADHD kan öka hos barnet om modern ätit paracetamol under graviditeten. Studien, som är ett samarbete mellan Aarhus universitet och University of Carolina, innefattar 64 000 danska barn och deras mödrar.

Ytterligare information och resultat från studien hittar ni här medan artikeln i sin helhet går att läsa på Metro.se.

Läs mer

Läsarberättelse

För att förstå diagnosen ADHD (och hur individuell den de facto är) måste man även förstå vilka utmaningar det kan innebära att (omedvetet) leva med ADHD.

Därför följer nedan det meddelande som Underbara ADHDs FB-sida mottog, från en person som öppet och ärligt delade med sig av sina erfarenheter av att leva med ADHD, här om veckan:

 

Jag fick min adhd-diagnos i november 2011, jag skulle då precis fylla 25 och det var den bästa födelsedagspresenten jag någonsin fått! Jag hade då suttit fast i landstingets system med köer och olika avdelningar i 3 års tid!

Innan jag fick min diagnos självmedicinerade jag med alkohol och droger! Det hade jag gjort ända sedan jag första gången var berusad vid 12 års ålder. Jag blev en mästare på att gömma mitt missbruk samt min adhd! Utåt sett var jag enormt välstädad och alltid smartast i klassen med hyfsat bra betyg trots stor frånvaro (tror att lärarna betygsatte min personlighet och intelligens snarare än jobbet jag gjorde).

Jag hade ett bra jobb (dock nytt jobb var tredje månad då jag antingen ledsnat i brist på utmaningar eller gjort mig osams med allt och alla) och MASSOR av ytlig kärlek från det andra könet! Innerst inne var dock allt kaos!

Jag var ständigt missnöjd och hade enormt höga krav på mig själv. Livet var en ständig kamp och tävlan för att hålla skenet uppe och bli accepterad av de ”normala”. Jag har alltid känt att jag inte är som andra, att jag inte tänker som någon annan. Jag har aldrig förstått hur andra människor egentligen fungerar och klarar av att leva sina strikta rutinmässiga liv! Jag själv har aldrig köpt en regel eller en rutin någonsin utan har snarare alltid gått min egen väg, på mina villkor! Och ifrågasatt absolut allt. Impulsiviteten har drivit mig och rutiner skrämt mig.

På gymnasiet tog missbruket fart på allvar och skoltiden fullkomligen försvann. Jag var så besviken på mig själv att jag gick om fyra gånger, i olika skolor. Sista gången tog jag nästan studenten men föll på mållinjen!

Någonstans här förstod jag att jag behövde hjälp. Att jag aldrig skulle kunna bli ”normal” på egen hand och att jag måste släppa lögnen men även fasaden jag byggt upp och blotta mig. Det var då jag sökte hjälp för första gången. Först hos skolkuratorn, därefter hos husläkaren men när ingen ville remittera mig vidare tappade jag tålamodet då jag kände att det inte var aktuellt med någon allmänutbildning i medicin eller sociologi eftersom det ändå inte hade hjälpt mig. Därefter hörde jag inte av mig till dem och de hörde inte heller av sig till mig.

Jag började strunta i absolut allt. Lagar, normer, socialt inpräntade värderinga, you name it! Jag gled längre in i missbruk och kriminalitet vilket gav mig ett bad boy-rykte. Något en del fann attraktivt medan andra såg upp till och fruktade det. En, vid tillfället, enorm ego boost och något som gav mig positiv förstärkning på mitt negativa och destruktiva beteende.

När jag var 20 år blev en tjej jag träffade gravid. Jag var inte alls redo att bli pappa.

Under min sons första år i livet var jag inte heller någon pappa då jag och hans mamma inte alls går ihop. Min och mammans dåliga relation resulterade i att jag sällan såg min son. Dock hände något med mig när jag såg mitt eget kött och blod, i form av en liten oskyldig bebis, första gången!

Jag bestämde mig för att han inte ska behöva skämmas för sin pappa som jag gjort för min (han är alkoholist). Jag kom till insikten att man ibland måste köpa samhällets normer, om inte för en själv så för ens nära och kära.

Jag sökte återigen hjälp.

Med det förra fiaskot i minne klev jag in på psykakuten och helt naket erkände vem jag var. Beskrev i detalj hur jag fungerade och tänkte på vilka konsekvenser det fått i mitt liv. Jag var vid denna tidpunkt en totalt nedbruten människa på absoluta botten och kunde inte stå ut en dag till med mig själv samt vetskapen om hur många jag sårat, skadat och/eller gjort besvikna. Jag ville egentligen bara göra slut på mig själv men tanken på att min son skulle få växa upp utan en pappa fick mig att överleva och kämpa ytterligare för att slutligen få en diagnos och medicin som hjälper mig.

I år fyller jag 28. Jag är utbildad inom behandling och jobbar med ungdomar med adhd och missbruksproblematik.

Jag är drogfri och har helt lämnat den kriminella världen bakom mig. Har haft samma jobb i över ett år och har inga planer på att byta. Att varje dag få använda mina erfarenheter till en målgrupp jag själv varit en del utav fyller mitt liv med allt jag någonsin kan begära. Jag har även min son på regelbundna tider och vår relation är otroligt stark.

Jag är otroligt tacksam för att adhd-diagnosen finns och uppmuntrar i dag alla som kan, vill och orkar sprida kunskap om den (och visar världen att vi är fantastiska, kreativa och extremt kompetenta människor när vi äger vår diagnos och inte tvärtom) är enorma förebilder och förändrar liv på riktigt.

 

Läs mer

Debattartikel: Sjukförsäkringen ond spiral för psykiskt sjuka

Här om dagen publicerade Dagens Samhälle en debattartikel, skriven av Anki Sandberg (förbundsordförande Riksförbundet Attention) & Birgit Hansson (samordnare för NSPH), där de poängterar vikten av att sjukförsäkringen tar hänsyn till personer med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning.

Läs den ursprungliga texten här – nedan text är rakt kopierad från dagenssamhalle.se.

Psykisk sjukdom och funktionsnedsättning leder till dålig ekonomi. Dålig ekonomi är i sig en riskfaktor för psykisk ohälsa och de negativa faktorerna förstärker varandra. Reglerna i sjukförsäkringen och arbetslinjen måste vara betydligt mer flexibla och anpassningsbara för att människor med psykisk ohälsa ska ges en rimlig möjlighet att ta sig ur denna onda spiral, skriver Anki Sandberg och Birgit Hansson.

Sambandet mellan ekonomi och psykisk ohälsa är starkt. Psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning leder till dålig ekonomi, som i sig är en riskfaktor för psykisk ohälsa. Dålig ekonomi försämrar möjligheterna till återhämtning, vilket leder till allt längre sjukskrivningar och svårigheter att klara av utbildning och arbete. De negativa faktorerna förstärker varandra och människor hamnar i en ond spiral.

Ännu en bekräftelse på att psykisk ohälsa är en fattigdomsfälla kom i dagarna genom Minuskontot, en rapport som projektet Hjärnkoll tillsammans med Handisam tagit fram. Rapporten jämför psykiskt sjuka med befolkningen i övrigt och drar slutsatsen att människor med psykisk ohälsa har väsentligt lägre inkomster, högre levnadskostnader och kortare utbildning. De har dessutom svårare att få arbete, riskerar att fastna i ett livslångt beroende av bidrag och lider i högre grad än andra av ensamhet och isolering. Sammantaget visar bilden att personer med psykisk ohälsa är en mycket utsatt grupp. Många saknar egna resurser att kunna ta sig ur en svår livssituation.

Sjukförsäkringens regler fungerar extremt dåligt för personer med allvarligare psykisk ohälsa. Systemet tar ingen hänsyn till hur de psykiska sjukdomarna utvecklas och hur lång tid det tar att bli frisk. Många befinner sig i en tröstlös väntan på utredning, diagnos, behandling eller (re)habilitering när de enligt Försäkringskassans tidsgränser ska börja arbeta eller föras över till Arbetsförmedlingen. Fler än tidigare har blivit beroende av aktivitetsersättning, försörjningsstöd eller tvingas leva på anhöriga. I detta avseende har socialförsäkringsreformen direkt motverkat sitt syfte.

När sjukpenningen eller aktivitetsersättningen inte räcker, förväntas man söka försörjningsstöd. Personer med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning har dock svårt att klara av de krav som socialtjänsten ställer (till exempel att redovisa alla kontoutdrag för de tre senaste månaderna, avyttra värdesaker, skicka alla lån till kronofogden, söka bostad med lägre hyra) och förlorar därmed sin försörjning. För några som lever ett liv på marginalen är det anhörigas hjälp som gör att de klarar sig. För andra tilltar den sociala misären, de förlorar sin bostad, hamnar i missbruk eller begår desperata och självdestruktiva handlingar.

Demografiskt behöver Sverige mobilisera fler till arbete om vårt välfärdssamhälle inte ska utarmas. Så ge folk tid och möjlighet att efter sina förutsättningar hinna öva upp en arbetsförmåga som kan komma samhället till godo. Lasta inte individen för vårdens och det allmännas oförmåga att leverera snabba lösningar på komplicerade hälsoproblem.

Vill man öppna upp arbetsmarknaden för fler bör man utgå från att människor med psykisk ohälsa, som alla andra, vill göra något av sina liv, studera eller komma ut i arbete. Studier och arbete i sig kan dessutom fungera som rehabilitering.

NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, som är ett nätverk av tretton patient-, brukar- och anhörigorganisationer inom psykiatriområdet, anser att reglerna i sjukförsäkringen och arbetslinjen måste vara betydligt mer flexibla och anpassningsbara för att människor med psykisk ohälsa ska ges rimliga möjligheter att kunna försörja sig genom arbete. Stöd, respekt och förtroende för att individer faktiskt vill bidra med 100 procent av sin förmåga är en bra början.

Vår förhoppning är att både ansvariga politiker och den parlamentariska socialförsäkringsutredningen vill synliggöra denna grupp och säkerställa att socialförsäkringssystemet fungerar för de allra svagaste och fattigaste i Sverige.

Vi är engagerade i dessa frågor och vill vara en viktig resurs i detta arbete.

Anki Sandberg, förbundsordförande Riksförbundet Attention och samordnare Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH
Birgit Hansson, ordförande i Riksförbundet Balans och ordförande NSPH:s arbetsgrupp för socialförsäkringsfrågor

Läs mer

Kärt barn har många namn

alexander-crichton-1798Frågar ni mig skulle jag säga att ADHD förmodligen alltid har funnits. Den exakta kunskapen har däremot aldrig gjort det, något som även är alldeles för uppenbart år 2014.

Hur som helst är ADHD på intet sätt ett nytt ”fenomen”, inget nytt tillstånd och inte heller någon ny benämning av hur en viss grupp av människor de facto är, agerar samt fungerar. Redan 1798 beskrev den skotske läkaren Alexander Crichton en oförmåga hos vissa barn att konstant koncentrera sig på en sak. Sedan dess har en rad andra benämningar av tillstånd som liknar ADHD använts och nedan följer en kort överblick av dessa, rakt kopierad från ki.se.

1798 – Mental rastlöshet

Den skotske läkaren Alexander Crichton beskriver en oförmåga hos vissa barn att koncentrera sig på en sak med konstant kraft.

1845 – Bråkiga barn

Barnboken Der Struwwelpeter som på svenska fick namnet Pelle Snusk skildrar hur en busig pojke, som kan antas ha adhd, råkar ut för hårda uppfostringsmetoder.

1902 – Dålig moralkontroll

Den brittiske barnläkaren Sir George Frederick Stills beskriver i tidskriften Lancet problem med uppmärksamhet, självdisciplin och aggressivitet.

1940 – Minimal Brain Damage, MBD

Under 1940- och 50-talen tyder forskning på att överaktivitet och inlärningssvårigheter kan vara följden av olika typer av hjärnskador, något som betecknades minimal brain damage, MBD.

1962 – Minimal Brain Dysfunction, MBD

Eftersom symptomen finns även hos barn utan kända hjärnskador enas man vid en konferens i Oxford om att termen bör uttydas på ett nytt sätt, minimal brain dysfunction.

1968 – Hyperkinetisk reaktion

I den amerikanska diagnosmanualen DSM införs hyperkinetic reaction of childhood, ett begrepp som lyfter fram familjeförhållanden i barndomen som orsak. I Sverige lever begreppet MBD vidare i modifierad form in på 1980-talet.

1980 – Attention-deficit disorder

Hyperkinetisk reaktion ersätts i DSM med add, som kan finnas utan eller med hyperaktivitet (adhd). Diagnosen är symptombeskrivande och säger ingenting om orsakerna.

1986 – Damp

Deficits in attention, motor control and perception, damp, definieras och används främst i de skandinaviska länderna som en ersättning för MBD. I dag definieras damp som en kombination av adhd och motoriska och perceptuella svårigheter.

1987 – Adhd

Uppdelningen mellan add och adhd slopas och diagnosen byter namn till adhd. Add används i dag ibland för att benämna en underkategori till adhd. I den Europeiska diagnosmanualen ICD används idag istället hyperkinetic disorder.

2013 – Adhd, även i vuxenvariant?

Inför nästa version av DSM, som beräknas komma 2013, ska adhdkriterier förändras så att de passa även vuxna. Större hänsyn ska tas till att symptom som ingår i olika psykiatriska diagnoser finns i olika grader.

Läs mer om ADHD:s kärnsymptom och forskning inom ämnet på ki.se!

Läs mer

Uteblivet stöd leder till dåliga skolresultat – reflektioner

I november genomförde Riksförbundet Attention en enkätundersökning riktad till vårdnadshavare med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i skolåldern. Man fick in över 2000 svar som dessvärre bekräftar det Underbara ADHD, och många med oss, befarade; elever med funktionsnedsättning får inte det stöd de har rätt till vilket leder till dåliga resultat i skolan.

Fortfarande, år 2013, har svenska skolan i allmänhet och regeringen i synnerhet svårt att avsätta de medel som krävs för att leva upp och följa rådande regler och lagar. Man misslyckas alltså fortfarande fatalt med att erbjuda alla barn en likvärdig skolgång, trots att detta står inskrivet i skollagan, och det är otroligt oroväckande.

Många gånger som min sena diagnos diskuteras gömmer sig människor bakom versionen att när jag gick i skolan, ja då fanns ingen kunskap om ADHD. Okunskapen var alltså den centrala anledningen till att fyrtioåtta miljoner instanser inte lyckades förmå sig själva att erbjuda mig en ADHD-utredning som ung. Trots att alla symtomen fanns där. Trots att vården har en skyldighet att åtminstone erbjuda barn, ungdomar och vuxna (ja egentligen alla de misstänker kan ha ADHD) en utredning.

I dag, år 2013, är det drygt tio år sedan jag gick på gymnasiet. Nästan femton år sedan jag började på högstadiet. Då okunskapen kring ADHD var anledningen till att min skolgång blev ett helvete.

I dag, femton år senare, är/verkar okunskapen kring ADHD i allmänhet och kring diagnosen i synnerhet vara lägre än någonsin. Föga förvånande är jag inte bara ohyggligt skeptisk utan även mycket oroad och kritisk över den svenska skolans utveckling. Kring utvecklingen av och de uteblivna stöden till elever med särskilda behov.

Och att okunskapen kring ADHD fortfarande är så utbredd bland gemene man, politiker, skolan, vården och omsorgen gör mig både arg, ledsen och besviken (för sjuttioelfte gången). Men samtidigt, och kanske mest av allt, grymt beslutsam att aldrig ge upp och fortsätta kämpa med blod, svett och tårar för alla ADHD-människors lika värde, rättigheter och förutsättningar.

Läs mer