Om lite drygt en vecka, lördag 19/10 kl. 14.00, har ”Bram med myror i brallorna” galapremiär på biografen Park i Stockholm! Ta med familjen, far- och morföräldrarna eller hela ”tjocka släkten” och gå på premiären!
Osa och ställ eventuella frågor till sixten@folketsbio.se.
Georgios Karpathakis (Jojje) är idag en heltidsjobbande och framgångsrik PR-konsult. En av PR-världens ”unga lysande stjärnor” som han också kallats. Georgios ägnar utöver detta all sin ledig tid åt att blogga och föreläsa om hur det är att (över)leva med en ADHD-diagnos. Han brinner för att öka kunskapen om ADHD och vilka utmaningar samt möjligheter diagnosen innebär – att en diagnos kan vara ett sätt att förstå sig själv, sina utmaningar och möjligheter bättre.
Från en skolgång och ett liv som havererar till Social entreprenör och framgångsrik PR-konsult. Vad hände?
I Georgios föreläsning möter vi lärare, psykologer, läkare, kuratorer och arbetskamrater och familj – de som, av olika anledningar, blev en del i Georgios ”Jojje” Karpathakis framgångsrecept. Vad gjorde de? Hur gjorde de? Vad och hur gjorde de inte? Vad gjorde han?
Jojje var en charmerande bråkstake, som omöjligtvis kunde sitta stilla. Med en outtömlig energi, hyperaktivitet och rastlöshet provocerade, bråkade och utmanade han ständigt sin omgivning till bristningsgräns samtidigt som han kunde ”bränna av” ett smittande leende. Men han balanserade på yttersta gränsen till vad omgivningen, och han själv, orkade med. Till slut havererade vardagen och en ”gränslös” ungdomstid tog vid med full fart på väg in i missbruk och misär. Varför blev det så här? Vad var ”fel”?
Här hittar du artiklar och TV-inslag med Georgios. Inspireras av att vilja se honom live en hel kväll. Han är i våra ögon en ung, driven, kommande och lysande stjärna även i föreläsnings- och talarvärlden.
Georgios driver Sveriges största Facebook-sida inom NPF samt ADHD, har en av Sveriges största hemsidor inom området samt och hanterar det egna företaget Underbara ADHD.
Åhörarkommentarer:
”Succé! Rekordstort deltagarantal. Jojje föreläste engagerat och berörande, samtidigt som han fick oss att skratta. Han borde föreläsa på skolor, för politiker, arbetsplatser m.fl. för att öka kunskap och förståelse och ingjuta hopp.”
Anette Kruse, Säter, Dalarnas nätverk för psykisk hälsa 10/10 2012
”Alla var mycket nöjda! Det finns vana för personalen att arbeta med barn och ungdomar med olika diagnoser. Mycket viktigt att få det ur en människas synvinkel som har diagnos och som bestämt sig för att leva med den på ett bra sätt. Jag kan varmt rekommendera Jojjes föreläsningar.”
Birgitta Olsson, Täby Kommun oktober 2012
”Jojje beskriver på ett tydligt, roligt och charmigt sätt vad det innebär att leva med ADHD. Tack vare Jojje så förstår jag mycket bättre vad det innebär att leva med ADHD. Sist men inte minst så tänkte jag på en annan sak; att lyssna på Jojje är som att se ett stort rockband innan de har slagit igenom. ”
Tommy Nederman, HR-Chef, Myrorna, november 2012
PRIS:
500:-(exkl. moms) (för anhöriga/egendiagnos 300:- exkl. moms).
BOKNING:
Ring oss på 0580-10140 eller maila på bokning@viktigatal.se så hjälper vi dig.
VÄLKOMNA!
Johan Westerholm och Lotta Abrahamsson
Talarförmedlingen Viktiga Tal
Bild: resume.se
Igår, söndagen den 29 september, diskuterade Underbara adhd hur det är att leva med ADHD – och vikten av tidig hjälp – tillsammans med Ing-Marie Wieselgren från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i TV4 Nyhetsmorgon.
Se inslaget i sin helhet på Sveriges största Facebook-sida inom ADHD, TV4 Play och/eller på Nyhetsmorgons hemsida.
Här om veckan intervjuades Underbara adhd av SVT till ett inslag om män med självskadebeteende. Inslaget och tillhörande webbartikel återfinns nu på svt.se men se även en rakt kopierad text nedan.
”Jag har nästan tagit livet av mig sex gånger” Georgios Karpathakis har skadat sig själv – och han är inte ensam. Antalet män som skadar sig själva har ökat de senaste tio åren.
Georgios Karpathakis har haft en slags ilska inom sig som velat ut. Hans vänstra arm är tatuerad med svarta mönster och bokstäver, och under dem, små, små bleka ärr. Han tittar ner på armen, stryker över huden med sin högra hand.
– Det här är en av gångerna jag skadade mig själv, säger han och håller fram underarmen. Jag skar mig väldigt illa i armen och sydde 40 stygn sen. Den gången var jag väldigt berusad, och då bestämde jag mig egentligen för att dö, säger han.
”Ett rop på hjälp”
27-åriga Georgios Karpathakis fick träffa sin första psykolog redan på dagis. När han var tolv år söp han sig full för första gången. Den kvällen slutade med att han gick på en tågräls rakt mot ett mötande tåg. Sen dess har han skadat sig själv många gånger.– Jag skulle beskriva mitt självskadebeteende som ett rop på hjälp. För mig var det ett resultat av många år då jag kände mig missförstådd och rädd och frustrerad. Jag hade mina problem och jag kände inte att någon förstod mig eller att jag fick den hjälp jag behövde, säger han.
Och Georgios Karparthakis självskadebeteende var inte bara fysiskt.
– Jag har druckit enorma mängder alkohol, vilket jag tycker är ett självskadebeteende för det skadar mig både fysiskt och psykiskt. Och så har jag spenderat väldigt mycket pengar, vilket har satt mig i en ekonomiskt sits som inte är så trevlig och som jag fortfarande försöker reda ut. Så jag har skadat mig själv både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.
Försökte ta sitt liv sex gånger
Georgios Karpathakis berättar att han har haft många kontakter med psykiatrin under sitt liv. Men trots det dröjde det länge innan han fick hjälp mot sitt självskadebeteende.– De jag har träffat ska vara experter och proffs på sitt område. Jag kände aldrig att jag blev sedd och fick den hjälp jag behövde. Med facit i hand har jag inte fått det förrän jag var 25 år och nästan hade tagit livet av mig sex gånger. Jag tycker att det är riktigt, riktigt dåligt.
Tror du att det kan vara svårare för killar med självskadebeteende att få hjälp än för tjejer?
– Jag vet inte om det är lätt för någon att få hjälp faktiskt. Mina erfarenheter säger mig att det inte är lätt att få hjälp överhuvudtaget, man måste nästan kräva hjälpen. Och jag tror att det kan vara samma för killar och tjejer. Men jag tror att det finns en föreställning om att tjejer skadar sig själva, mer än att killar skulle göra det. Det är en missuppfattning som finns. Resultatet tror jag kan bli en dålig vård, och då ökar självskadebeteendet hos män, säger Georgios Karpathakis.Känner skuld till sin mamma
För två år sedan fick han en adhd-diagnos och sen dess har allt blivit lättare. Han får medicin, terapi och har slutat skada sig själv.– Det jag tycker är jobbigast är inte att jag har skadat mig själv, det kan jag stå för, det jobbigaste är att jag har skadat min familj. Jag älskar min familj väldigt mycket. Att jag har skadat min mamma, det är nåt som jag lever med, som jag försöker rätta till och gottgöra för. Utan mamma hade jag varit död liksom, det är inget snack om saken.
Han tittar återigen ner på sina armar.
Vad tänker du när du ser ärren idag?
– Det är en del av den jag är, en del av min historia liksom. Jag tänker att här mådde jag jäkligt dåligt. Jag skäms över dem, för jag vet att andra ser dem och tänker fördomsfulla tankar, eller kanske omtänksamma tankar. Men jag vill inte att de ska ligga mig till last. Ärren är ju inte jag, det är inte så här jag mår idag, säger Georgios Karpathakis.
Läste precis en artikel på Aftonbladet Kultur som behandlar ett allvarligt ämne med glimten i ögat. Nedan text är direkt kopierat från originalartikeln som ni hittar här.
Foto: folkpartiet.se
Efter att Jan Björklund vaknat upp i gryningen och omedelbart skickat ut ett pressmeddelande om att elever måste bli hämtade av polis från och med årkurs 3 söker utbildningsministern nu hjälp för ADHD. ”Jag saknar impulskontroll och kan inte hejda mig när jag får lust att stöka i skolan”, medger ett skamset statsråd.
Björklund får stöd i sina misstankar av överläkare Sigmund Surbach: ”Det värsta är de fördomar som möter utbildningsministern, att han skulle vara ond, enfaldig eller att det är hans föräldrars fel. Människor med ADHD brukar utmärkas av en ojämn begåvningskurva. Björklund kan mycket väl grilla korv med allianskollegorna i Maramö men inte förstå forsknings- resultat om skolan. Det betyder inte att Björklund är helt dum i huvudet, i rätt miljö skulle han kunna vara välfungerande”.
Riksdagsarbetet kan vara krävande även för dem utan funktionsnedsättningar men när det blir för mycket är det känt att Björklund brukar bli bråkig och börjar terrorisera elever och lärare med sänkt betygsålder. Elever har inte heller vågat gå till skolan på grund av att Björklund saboterar lektionerna med nationella prov redan i lågstadiet. Många hävdar nu att det militära passade Björklund mycket bättre med dess fasta hierarkiska strukturer och strikta disciplin. Där visste han vad som skulle hända dag efter dag, kände sig säker och slapp att flippa ut totalt. I skolans mer krävande miljö blir Björklund däremot extremt utåtagerande.
Experter menar därför att det bästa vore om Jan Björklund hamnade i en specialriksdag med färre ledamöter och fler talmän för att skapa trygghet, lugn och arbetsro. Han behöver också flera specialassistenter, högt utbildade pedagoger, som kan visa vad som funkar och inte funkar i en skolmiljö.
Vad anser Björklund själv om sina chanser till att kunna klara av de krav som ställs av skolan? ”Njää, det är socialdemokraternas fel som aldrig har satt några gränser för mig. De block-överskridande överenskommelserna skickar helt fel signaler nämligen att jag kan göra vad som helst i skolan utan att det får några konsekvenser för mig. Oj, vänta, nu kom jag på en grej! Svenska barn kan ju inget om historia därför ska hela vårterminen i årskurs 4 ska ägnas åt att nå kunskapsmålet att räkna upp Västerås Hygienartiklar 1544, Skara Korvstoppning 1326, Norrköpings Röjarskiva 1979 och Svenska Skolmassakern 1992. Det är faktiskt mina föräldrars ansvar att jag håller på så här hela tiden, därför tänker jag lagstifta om polishämtning nu!”
Skribenten har själv ADD/ADHD.
Med tanke på den senaste tidens skriverier kring speedway-stjärnan Antonio Lindbäcks förmodade adhd-diagnos, och den enligt mig tveksamma vinklingen/ beskrivningen utav diagnosen, ville jag bara dela ett inspirerande citat jag nyligen hittade online.
”ADHD is Not a Disease, it is a Gift, and if You Don’t Have it, You Should Get it!”
Amen på det!
Bild: Skolministeriet | ur.se
Just nu har Skolministeriet temat flickor och adhd vilket känns helrätt och glädjande! Mer information om adhd behövs i allmänt samt om flickor och adhd i synnerhet. Programmen sänds inom ramen för Tendens i P1 och kan ses på ur.se och/ eller på Tendens i P1 webb.
Citerat från ur.se
– Flickor bemöts ofta annorlunda än pojkar när de uppvisar problem som koncentrationssvårigheter, nedstämdhet och låg impulskontroll. Ofta får de höra att deras problem är familjerelaterade istället för att skola och samhälle tar sig tid att utreda den egentliga orsaken till problemen. Hur kommer det sig att skola och samhälle inte kommit längre i sitt bemötande trots att kunskaperna om flickor med adhd ständigt ökar? Och vad händer med alla de flickor som inte får den hjälp de har rätt till i tid? Programmen sänds inom ramen för Tendens i P1.
Förlag & författare: Recito Förlag, Aicha Kanjah Fritz
Kikade precis igenom en rad av de många direktmeddelanden som jag fått till Underbara adhd Facebook-sida där ett fångade min uppmärksamhet lite extra.
Inte för att det kom från en person som länge läst, följt, kommenterat och engagerat sig i Underbara adhd i allmänhet och NPF-frågor i synnerhet, utan för att det innehöll ett praktexempel på hur man kan använda och förvandla hemska, fruktansvärda, deprimerande och ofattbara livssituationer till något positivt, lärorikt och för många människor kanske direkt livsavgörande! Här kan ni beställa ert exemplar.
En sann inspiration och ytterligare bevis på att ingenting är omöjligt, för någon!
Och ja, jag är mycket medveten om och ledsen för att mina svar på Facebook-meddelanden, mejl och kommentarer inte är de snabbaste i världen. För vad det är värt arbetar jag på att bättra mig.
Studien är gjord av respekterade Harvard Medical School & omfattar 60 000 personer världen över. Bild: everystockphoto.com
Personligen tycker jag att det här är jätteintressant läsning, av många väldigt olika anledningar, och ska försöka följa utvecklingen noggrant. Men jä*lar vad jag ogillar benämningen sjukdom och hur de ska botas.
DN:s artikel ”Koppling funnen mellan psykiska sjukdomar” inleds med meningen ”Fem vitt skilda psykiska sjukdomar kan ha samma genetiska orsak” och jag ställer mig frågan varför man väljer just denna formulering? Vem har rätten att benämna mig och alla andra med en NPF-diagnos som psykiskt sjuk? Jag är inte mycket sjukare än de som genomfört studien och/ eller journalisten som skrivit artikeln.
Jag skulle snarare se mig själv som en mer komplett, kompetent, intelligent och närvarande och levande människa än samtliga huvudförfattare och forskare av den här studien.
Min diagnos är på intet sätt enkel att leva och långt ifrån enbart positiv, men det är och kommer aldrig att vara någon sjukdom i dess rätta benämning. Vem, varför och när har någon fått rätten att bestämma vad som är sjukt respektive friskt?
Det kanske finns en Gud ändå – eller bara många som gett sig själva epitetet. Bild: kp.nu
Jag är fullt medveten om att vi som lever med en NPF-diagnos avviker och inte tillhör samhällets instiftade och rådande ”norm” men jag tänker inte finna mig i att bli kallad psykiskt sjuk på grund av detta. Min värld och min diagnos är högst frisk och normal för mig som det är för ”friska och normala” människor att inte ha någon diagnos.
Tänk om ett gäng adhd-personer tillika forskare skulle göra en studie med NPF-hjärnor som utgångspunkt för det ”friska och normala” och sedan leta genetiska avvikelser på samtliga ”vanliga” människor. Ni kan väl tänka er hur många avvikelser och sjuka ni hade varit jämfört med oss NPF-personer då?
Vad är normalt, friskt och vem bestämmer vad/ varför och när någonting skall benämnas och ses som sjukt?
Jag trodde det normala är att vi alla är människor, vilket det uppenbarligen fortfarande råder väldigt skilda meningar om!
Idag förfogar kommuner och landsting över hjälpmedel som på olika sätt syftar till att underlätta vardagen för oss med adhd. Eftersom att jag själv aldrig blivit erbjuden några sådana hjälpmedel tog jag saken i egna händer och kollade upp vad jag går miste om.
Min djupdykning tar mig två år tillbaka i tiden och börjar i ett forum på Vårdguiden där en person frågar:
Jag undrar om vilka hjälpmedel man kan få, och har rätt till, när man som vuxen har diagnos ADHD. Min främsta tanke går till de hjälpmedel som skall stötta kring struktur på vardag samt hjälpmedel för att vakna – normalklocka fungerar inte. Finns alternativ?
I det långa svaret går det bland annat att läsa följande:
I Stockholms läns landstings Hjälpmedelsguiden finns beskrivet vilka hjälpmedel som en person kan få via landstinget. I den finns ett avsnitt om kognitiva hjälpmedel för tidsuppfattning, planering och strukturering. Där står om fickbandspelare, elektroniska almanackor, bildstöd och tidshjälpmedel.
Trots att jag inte har någon erfarenhet av dessa känner jag mig skarpt skeptisk till dagens utbud av hjälpmedel. De känns både opraktiska och omoderna, ja rent ut sagt föråldrade och inte alls tilltalande.
Det slog mig att jag kanske hade gått händelserna i förväg och dragit alldeles för snabba slutsatser så jag tog mig en titt på Hjälpmedelsinstitutets hemsida. Klickade mig vidare till hjälpmedelstorget och vips så var jag tillbaka på stenåldern. Så kändes det.
Ovan ser vi bland annat Time-Timer CD-rom som enkelt installeras på datorn och fungerar som en vanlig timer. Frågan jag ställer mig är hur Time-Timer skall installeras på de moderna datorer som inte har en CD-läsare?
Min personliga favorit bland alla hjälpmedel måste ändå vara Smartswipe. Denna återfinns under ”ekonomi” och tillåter användarna att enkelt betala över internet, utan att behöva knappa in siffror och datum. Det enda man behöver göra är att dra sitt kort genom en läsare och vips så har man betalat. Känns verkligen superrätt för mig/ oss med adhd och noll impulskontroll (ironisk gånger tusen)!
Avslutningsvis ska det sägas att hjälpmedelstorgets utbud idag har fått tillökning av ett par nya datorprogram, appar och produkter. Jag vill även poängtera att ovan text på intet sätt syftar till att nedvärdera eller förminska de människor som idag använder och blir hjälpta av dessa produkter. Mitt syfte med det här inlägget är att väcka/ trigga en debatt om kvaliteten på de hjälpmedel som finns att tillgå idag vilket förhoppningsvis resulterar i en rad förbättringar och moderniseringar.