Vet inte var jag ska börja. Om jag ska skriva om hur jobbig ADHD-medicinen kan vara eller om jag ska skriva hur fantastiskt det är att vi gått vidare till sista steget i Reach for Change ansökningsprocess.
Jag vet inte.
För tillfället händer det så otroligt mycket – positivt och negativt. Ena dagen känns allt underbart, andra dagen känns allt fruktansvärt. Varför vet jag inte, det är bara så det är.
Jag äter medicinerna igen efter ett tags, ofrivilligt, uppehåll. Det känns skönt även om jag inte har saknat svettningarna, ticsen och hjärtklappningen de medför. Men de fyller en viktig funktion och jag kommer på mig själv att tänka hur mitt liv hade sett ut om jag fått hjälp, riktig hjälp, för tio eller femton år sedan. När jag behövde det som mest..
Känner att det här inlägget är totalt osammanhängande vilket i och för sig kanske är signifikativt för min hjärnverksamhet för tillfället. Vill dela ett par rader/ett citat som jag grubblat över i dag:
”Tidigare har mina nära och kära fått lida pga. av mig men oftast var det jag själv som skapade min egen olycka. Långt, långt senare fick jag höra bokstavskombinationen ADHD men det gjorde mig inte mycket lyckligare eller snällare, just då. Men de erfarenheter jag har samlat på mig under de här 25 åren har gett mig nycklarna att förstå, kommunicera och kanalisera mina erfarenheter, bra som dåliga, till andra människor som befinner sig i samma situation som jag var i för 20 år sedan.”
Vad jag vill säga med det vet jag inte – men jag kan likt förbannat inte sluta tänka på det.