Det verkar inte finnas något stopp i medierapporteringen kring ADHD, landstingens bristande resurser och den explosionsartade ökningen av fastställda diagnoser. I Jämtland har man råd att ge människor med ADHD medicin men inte andra och absolut nödvändiga behandlingar som exempelvis terapi enligt Sveriges Radio.
Jag förstår inte att det är verkligheten. Att landsting och kommuner inte har råd att erbjuda en fullgod vård som alla människor med en NPF-diagnos har rätt till.
Tänkte försöka mig på en liknelse. Hur hade människor reagerat om en cancerpatient endast fick sin livsviktiga medicin och ”that’s it”? Ingen uppföljning, ingen terapi och ingen kontakt med läkare/ specialist för att det inte finns resurser inom landstinget. Hur hade du reagerat om det rörde din käraste?
Det handlar om värderingar, prioriteringar, kunskap och vilja. ADHD är en funktionsnedsättning som med rätt förutsättningar kan liknas vid en gudagåva. Med fel förutsättningar kan ADHD även vara ett helvete, tro mig jag (och säkerligen många med mig) känner till diagnosens båda sidor allt för väl.
När ska politiker och medmänniskor inse att dagens situation inte är hållbar för människor med NPF-diagnos i allmänhet och ADHD i synnerhet? Det må talas mer om ADHD och det må vara så att fler diagnoser ställs idag jämfört med förut men diagnosen är fortfarande långt ifrån accepterad i samhället. Jag stöter på många människor som säger sig veta vad ADHD är och innebär. Tills man börjar prata med dom…