Har precis ätit min sista grekiska sallad (för den här gången), duschat och packat färdigt resväskan. Det har åter blivit dags att ta farväl av Rhodos, släkten, familjen och framför allt min kära pappa. Det går inte riktigt att förklara känslorna jag får och går omkring med dagarna innan det är dags att åka tillbaka till Sverige. Min bästa beskrivning är att likna det vid ett blankt kort.
I år är det värre än någonsin. Känns rent ut sagt för jävligt att åka till tryggheten i Sverige när Grekland och greker lider och då menar jag verkligen lider. Det var längesen jag såg ett så sargat, plågat och uppgivet folk och det skär något enormt i mitt hjärta. Grekland är ett land i kris, ett land vars hopp står till att blicka framåt och hoppas på en mängd mirakel.
Det plågar och påverkar mig otroligt mycket eftersom jag till hälften är grek och för att en stor del av de jag älskar bor & lever i Grekland. Efter att ha upplevt krisen från första raden under två veckors tid är jag inte glad, lycklig eller hoppfull. Jag lyfter inte mot Sverige som en utvilad, avkopplad eller nöjd man. Jag lyfter med en känsla av uppgivenhet, frustration och sorg då jag vet vad som väntar på min destination. Där finns en kritisk, sarkastisk och kall syn på krisen i Grekland, och på det grekiska folket, medan min familj & släkt varken kan betala räkningarna, har några jobb & snart inte har mat samt vatten att ställa på borden.
Jag är vanligtvis en oerhört positiv människa som ser alltid försöker se det goda i allt och alla. Jag brukar vara optimistisk och blicka framåt, vara fast övertygad om att det löser sig.
När jag den här gången blickar framåt ser jag dessvärre inget ljus i tunneln, det gör nog inte grekerna heller.
[slideshow]