Läste precis huvudledaren ”Hopplösa sommarlov” i Helsingborgs Dagblad, mycket intressant, välskriven och kloka tankar! Med tanke på resan jag gjort/ gått igenom har jag självklart en mängd tankar och funderingar i ämnet som Peter Fällmar Andersson idag belyser:
Socialstyrelsen har fått nya uppdrag och ska ”se över” sina insatser. Det låter vettigt. Men de unga svenskarna måste också ses i sitt sociala sammanhang. Och där är skolan den avgörande miljön för att förebygga psykisk ohälsa. Ett exempel på en alarmerande utveckling är diagnosen adhd. 2006 behandlades 10 187 svenska ungdomar för adhd. 2011 var siffran 30 501. En explosiv ökning.
Vad/ vilka är förklaringarna till den stora ökningen av ADHD-diagnoser, ges de ut för lättvindigt och/ eller är den vårdpersonal samt de resurser som finns tillräckliga? Varför görs inga utredningar på detta?
Precis som Helsingborgs Dagblad idag tar upp har skolan en avgörande roll för att förebygga barn & ungdomars ohälsa, både fysisk & psykisk. Det är upp till oss att förse de med verktygen för att åstadkomma detta. Om det nu saknas resurser inom skolan och/ eller i vården av barn & ungdomar, då får vi väl för fasen se till att skjuta dit en rejäl ”hacka”.
Jag har i tidigare sammanhang predikat för en ökad förståelse, ett ökat engagemang och ytterligare information samt diskussion av ADHD (även NPF i stort) på svenska skolor. Jag tror att ett långsiktigt, förebyggande arbeta med dessa frågor skulle gynna skolor direkt och samhället i stort. Jag menar, vi kan pensionsspara, investera i aktier, se lägenhetsköp som en framtidsinvestering & månadsspara för oförutsedda utgifter och/ eller aktiviteter.
Varför kan vi inte ha samma långsiktiga och proaktiva syn på NPF och ADHD-diagnoser? Vill vi inte förstå och diskutera, är vi rädda?