Pratade med en otroligt begåvad och inspirerande kvinna idag om allt mellan himmel och jord gällandes adhd. Fastnade lite extra för en specifik sak hon sa och som vi båda var rörande överens om:
”Det är inte människor med ADHD det är fel på, utan samhällets okunskap & syn på diagnosen.”
Vad säger ni? Har samhället för dålig kunskap kring ADHD & innebär det att vi går miste om en massa intelligens?
Läste precis ett intressant inlägg på bloggen ”Alla har lättheter – ADHD/ ADD/ Autism” om hur fantastisk en ADHD-diagnos kan vara för somliga. Hur diagnosens enorma energi kan förändra och göra dig otroligt framgångsrik.
Gillade även parentesen gällandes det faktum att inte alla som lever med ADHD har den enorma energin och/ eller möjligheten att omsätta den till något positivt.
Bloggen skriver även att den otroligt framgångsrika simmaren Michael Phelps har en ADHD-diagnos vilket ställde till det en hel del för honom under hans uppväxt. Gillar verkligen att läsa om människor som lyckats, blivit förebilder & framgångsrika ”trots” en NPF-diagnos.
Det bevisar att man kan lyckas trots en tuff skolgång, trots känslor av utanförskap och att ADHD verkligen kan vara en gudagåva.
Jag älskar att vara annorlunda och speciell, det hoppas jag att alla ni andra med en diagnos också gör!
Träffade förresten syrrorna vid svampen (i all hast) tidigare. Hann med att skratta, skämta, tala allvar, planera och ta ett par fotografier. Dessutom lyckades jag spilla ut en kaffe över hela mitt ben och min väska, lagom roligt. En utav nackdelarna med att aldrig kunna sitta still och alltid ”slänga” med armarna!
Och är faktiskt ganska trött efter nattens hemresa från Rhodos. Landade 05.20 och klev innanför dörren hemma runt 07.00.
Jag möttes av ett berg med post och strålande väder vilket resulterade i att den planerade sömnen uteblev. Istället tog jag tag i räkningarna, packade upp väskan & alla presenter och tog en lång skön dusch.
Var klar med det administrativa vid niotiden och tog en sväng förbi Täby centrum, där ett par paket låg & väntade, innan jag rörde mig mot staden.
Kan erkänna att jag underskattade vädret ordentligt då jag drog på mig jeans och en hyfsat varm tröja. Tror att jag har tappat ett kilo idag i form av ren svett men det kan ju också ses som något positivt.
Hur som helst, nu är jag back in business och otroligt sugen på att fortsatt försöka göra skillnad för alla oss med ADHD!
Har precis ätit min sista grekiska sallad (för den här gången), duschat och packat färdigt resväskan. Det har åter blivit dags att ta farväl av Rhodos, släkten, familjen och framför allt min kära pappa. Det går inte riktigt att förklara känslorna jag får och går omkring med dagarna innan det är dags att åka tillbaka till Sverige. Min bästa beskrivning är att likna det vid ett blankt kort.
I år är det värre än någonsin. Känns rent ut sagt för jävligt att åka till tryggheten i Sverige när Grekland och greker lider och då menar jag verkligen lider. Det var längesen jag såg ett så sargat, plågat och uppgivet folk och det skär något enormt i mitt hjärta. Grekland är ett land i kris, ett land vars hopp står till att blicka framåt och hoppas på en mängd mirakel.
Det plågar och påverkar mig otroligt mycket eftersom jag till hälften är grek och för att en stor del av de jag älskar bor & lever i Grekland. Efter att ha upplevt krisen från första raden under två veckors tid är jag inte glad, lycklig eller hoppfull. Jag lyfter inte mot Sverige som en utvilad, avkopplad eller nöjd man. Jag lyfter med en känsla av uppgivenhet, frustration och sorg då jag vet vad som väntar på min destination. Där finns en kritisk, sarkastisk och kall syn på krisen i Grekland, och på det grekiska folket, medan min familj & släkt varken kan betala räkningarna, har några jobb & snart inte har mat samt vatten att ställa på borden.
Jag är vanligtvis en oerhört positiv människa som ser alltid försöker se det goda i allt och alla. Jag brukar vara optimistisk och blicka framåt, vara fast övertygad om att det löser sig.
När jag den här gången blickar framåt ser jag dessvärre inget ljus i tunneln, det gör nog inte grekerna heller.
[slideshow]
Jag har ungefär samma känsla nu som när Underbara adhd fyllde en månad: har det verkligen gått så kort tid?
Uppenbarligen har det bara gått två månader sedan jag bestämde mig för att det får vara nog med människors taskiga attityd och inställning gentemot NPF samt speciellt oss som lever med en ADHD-diagnos. Jag, och många med mig, har växt upp i en ständig känsla av utanförskap, att ingen förstår mig/ oss och att det ”felandet” man gör gång på gång beror på att man är en dålig människa och inte är några tecken på en funktionsnedsättning. Nej, jag fick helt enkelt nog den i slutet av maj då jag gick och såg filmpremiären av ”Jag Har ADHD” som Riksförbundet Attention, och dess projekt jagharadhd.se, tagit fram. (se filmen här)
Jag minns den otroliga lyckan jag kände inom mig när jag satt i Bio Rios salong och tittade på filmen samt lyssnade till de medverkandes berättelser efter filmens slut. Jag minns att det kändes som att det var min familj som satt där uppe på scenen och berättade hur det är att vara som vi är. Jag minns att mitt sällskap, tillika kollega, och jag nickade instämmande under hela filmens gång. Jag minns att jag kände en otrolig vilja och ett obeskrivligt engagemang för att på något sätt hjälpa till att belysa ADHD-frågor samt den allmänna synen på diagnosen. Jag minns att jag gick därifrån och kände att den kvällen hade förändrat mitt liv.
Två månader senare, och som jag bloggat om tidigare, har jag upplevt saker jag aldrig trodde skulle vara möjligt. Jag är tacksam, lycklig, besvärad, bestämd, ödmjuk, nyfiken och otroligt driven till att fortsätta engagera mig i dessa frågor och till den mån det går agera förebild för de många unga vuxna som lever med en ADHD-diagnos där ute. Jag vill inte att ni ska känna som jag gjorde under min uppväxt för vi är många som förstår vad ni går igenom, jag skulle vilja påstå att jag mycket väl förstår vad ni går igenom.
Jag är av den bestämda uppfattningen att vi tillsammans kan utveckla synen på och kunskapen kring ADHD till det bättre. Vi ska inte behöva leva i ett samhälle där människor med NPF/ ADHD lever i en känsla av utanförskap, utsätts för mobbning och/ eller diskrimineras av både vuxna, kollegor, lärare, vänner mf.
Till dess vill jag dela ett citat som jag hittade bland den duktiga konstnären Pernilla Pramberg fotografier.
Läste precis en artikel från Nyheter 24 som handlar om att Transportstyrlsen vill förbjuda människor med en ADHD-diagnos att arbeta med tågsäkerhet. Inblandade påstår att det inte finns någon grund för kravet och det låter väldigt rimligt, så vitt jag vet har det inte bedrivits någon forskning på just det området.
Blir sådär lagom upprörd, besviken, irriterad och ledsen oavsett hur mycket sanning det ligger i artikeln. Nu vet jag inte om någon anmälan gjorts till DO från inblandade parter, och jag vet inte om det är möjligt för mig att göra en sådan, men personligen tycker jag att det skriker diskriminering om detta. Helt oacceptabelt och mycket upprörande tycker jag, vad tycker ni?
Nedan är artikeln som kopierats från Nyheter 24. Originalartikel hittar ni här
Transportstyrelsen vill förbjuda en person med sjukdomen ADHD att jobba med tågsäkerhet. Men man har ingen grund för kravet, påstår inblandade. 07:49
STOCKHOLM. Transportstyrelsen diskriminerar personer med ADHD. Det påstår personer inblandade i fallet med en 27-årig kvinna som fick diagnosen. ADHD men beviljades i ett dombeslut dispens att jobba med tågsäkerhet trots sin sjukdom.
Men beslutet överklagades av Transportstyrelsen. Deras motivering är att ADHD kan försämra omdömet och nedsätta vakenheten. Man anser att kvinnans sjukdom är en risk ur säkerhetssynpunkt.
– Det är självfallet att vi överklagat det för att vi vill ha det här prövat, säger Hans-Göran Ågren, enhetschef vid Transportstyrelsen, till Nyheter24.
Grunden för transportstyrelsens krav är däremot baserad på deras egna tolkningar, iallafall om man ska se till deras egna föreskrifter. För att en person ska få jobba med tågsäkerhet får personen inte lida av sjukdomar som kan påverka medvetandet, nedsätta vakenheten eller medföra ett försämrat omdöme. Enligt Transportstyrelsen är ADHD en sån sjukdom.
Nämns inte i föreskrifterna
Men de sjukdomar som avses i föreskrifterna är hjärtsjukdomar, diabetes och epilepsi. Även yrsel och störningar som påverkar uppmärksamheten och koncentrationen förhindrar en person från att jobba med tågsäkerhet. ADHD nämns inte överhuvudtaget i föreskrifterna.– Transportstyrelsen har fattat det beslut vi har gjort, säger Hans-Göran Ågren.
Transportstyrelsen påstår att kvinnans ADHD innebär att hon inte kan jobba med tågsäkerhet. Men det finns ingen grund för påståendet, anser flera vittnen som bekräftar att kvinnans sjukdom aldrig påverkat hennes sätt att sköta sitt jobb.
Om Transportstyrelsen får sin överklagan igenom återstår frågan om personer med ADHD kommer att förbjudas att arbeta med tågsäkerhet.
– Det kan jag inte säga. Det beror på hur kammarrätten formulerar sin dom. Man får alltid göra en enskild bedömning av varje individ, säger Hans-Göran Ågren.
ADHD-medicin kan ge allvarlig hjärtsvikt. Det befarar nu hjärtläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala som har fått in flera fall på kort tid.
Imorgon (24:e juli) fyller Underbara adhd 2-månader, firandet tjuvstartar däremot idag eftersom att milstolpe #3 har nåtts: över 300 likes på Facebook!
Jag ♥ alla er!!
Som en del av er vet intervjuade branschtidningen Resumé mig för ett tag sedan vilket resulterade i en helsidesartikel i tidningens nr 26-28: ”Adhd en tillgång i jobbet”.
I morse publicerade Resumé intervjun även på webben under rubriken ”Det sägs att Einstein hade adhd”. Med andra ord (om det nu stämmer vilket jag iofs inte tvekar på) är alla vi som lever med ADHD i gott sällskap. Jag menar, varför skulle inte vi kunna lyckas och göra något fantastiskt av vår diagnos precis som Bill Gates och Einstein gjort/ gör.
OBS! Informationen om Einsteins och Gates är påståenden och därmed inte säkerställd sanning.
Läste precis en väldigt intressant text kring ADHD i förhållanden och vilka 3 steg par som lever med diagnosen kan följa för att, förhoppningsvis, få ett lyckat förhållande/ äktenskap.
Självklart tycker jag att det här är otroligt intressant och lärorik läsning samtidigt som jag är övertygad om att det även kan/ bör vara en hjälp till många där ute som på något sätt lever med ADHD.
Texten nedan är översatt med hjälp av Google Translate. Ursprunglig text (engelska) hittar ni här.
Attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) kan innebära många utmaningar för föräldrar. Barnuppfostran med ADHD kan vara både spännande och ansträngande. Men när en ADHD barn växer upp och kommer in i en relation med en annan person, kan det bli ännu mer beskattning. Vuxen ADHD kan vara ett mysterium för dem med ADHD och de som älskar dem. Ibland vuxna är omedvetna om att de har ADHD och bara inse efter månader eller år av svåra och oförklarliga spänningar i ett äktenskap eller engagerad relation. Oavsett om eller inte ADHD fick diagnosen i barndomen eller vuxen ålder, det finns hopp för äktenskap partner som arbetar med det.
I en nyligen publicerad artikel, säger Stephanie Sarkis, Ph.D., en författare och psykoterapeut, som delat ansvar som ekonomi, sysslor och föräldraskap kan ge ADHD symptom i förgrunden av relationen. Hur kopplar upp symptomen och arbeta genom de uppgifter som har en betydande inverkan på svårighetsgraden av ADHD och den känslomässiga status för varje partner och relationen som helhet. Det första steget är att få en korrekt diagnos. När detta har hänt, kan par arbeta tillsammans för att hantera symtomen, behandling och deras gemensamma ansvar hushåll.
Gina Pera, en författare och expert på vuxna med ADHD, säger att ha struktur och enkelhet är viktigt i en ADHD förhållande. När en av makarna förstår begränsningarna i den andra, kan de välja och vraka de sysslor som är bäst lämpade för varje persons möjligheter. Detta gäller i varje relation, om det finns en underliggande psykologiska tillstånd eller inte. De viktigaste sakerna att komma ihåg när de bor i en ADHD äktenskap är dessa tre element: utbildning, handling och empati. Pera säger att par bör lära sig om ADHD och strategier kopiera andra framgångsrika par använder i sina äktenskap. Vidta åtgärder för att övervinna de hinder och arbeta igenom problemen med respekt och som ett team. Och slutligen, visa förståelse för varandra. Pera tillägger: ”med empati och medkänsla för varandra är oerhört viktigt i dessa relationer.”
