Jag vet inte om jag började träna för att jag lyckades fokusera eller om jag lyckades fokusera för att jag började träna. Jag vet bara att jag mår fantastiskt bra av att träna. Min idrottsbakgrund är ganska brokig och den var aldrig riktigt seriös. Hockey, som alla andra boendes i och runt Leksand, men med noll förmåga i att ta mig fram på skridskor var det inte speciellt roligt särskilt länge.

Där kom även koncentrationssvårigheterna att spela en roll. Ovanför ismaskinsporten i Leksands Isstadion fanns det en rörlig reklamskylt. Detta var under slutet av åttiotalet och något liknande fanns ingen annanstans. Det här kunde jag upptäcka mitt under spelet och då slog min alldeles nyfunna läsförmåga igång på full kraft och jag stod, som förstenad, och läste på skylten. Detta hände flera gånger per match, oavsett om spelet var igång och jag borde jaga puck eller om spelet var avblåst och hela båset skriker på att jag ska komma och byta. Efter det blev det lite kampsport och slutligen tre säsonger amerikansk fotboll.

Man aldrig seriöst. Aldrig på den där nivån att jag blev vältränad. Mest för gemenskap och möjligheten att mäta sin fysiska styrka i ett kampmoment. Men sedan hände något. Jag bestämde mig för att göra något åt min då smått förfallande kropp. Det började med cykel, vilket var kul ett tag men det blev aldrig riktigt så där beroendeframkallande som jag hoppats på. Monotona ensamma timmar på en hoj, näe – inte riktigt adhd-kompatibelt.

Då, av en slump, hittade jag boot camp. Arméinspirerad träning i grupp. Allt föll på plats och helt plötsligt var träningen roligt. Numera är det styrketräning som gäller och gymmet är ett av få ställen där jag nästan alltid upplever att det där suset i skallen mattas av och ibland tystnar. Jag tänker i banor som förmodligen skulle vara svindlande, ryckiga och med alldeles för stora hopp för någon som inte har en fullfartshjärna utan bromsar. Men det är fokuserat på ett annat sätt.

Men dit kommer man inte direkt, långt ifrån. Det tog mig flera månader innan kroppen och hjärnan förknippade ett stundande träningspass med något positivt. Men när det väl hände var det fantastiskt. Den kick av endorfiner, adrenalin och andra trevliga hormoner, som i början skickades ut i kroppen efter avslutat träningspass, började nu redan när jag packade väskan och tog två stora klunkar proteinshake. Alltså innan jag ens lämnat lägenheten för att ta mig till gymmet.

Min amatöranalys av det hela är att vi som begåvats med adhd och därmed inte riktigt är stöpta i samma form som vanliga människor har ett större behov av att lära känna våra kroppar. När man börjar träna hårt så pushar man sig själv till utkanterna av bekvämlighetszonen, och efter ett tag går man över gränsen – och det är där man lär känna nya sidor av sig själv.

Dit är det som sagt en bit och det krävs självdisciplin, motivation och att man bestämt sig för att man ska lyckas klara av det första steget på resan. Men jag har funderat lite på vilka sätt jag lyckades ta mig igenom det där, för det var tufft ett par gånger. Mer om detta i krönika två på ämnet träning och adhd.

Emil Nilsén, krönikör på Underbara ADHD

Läs mer