”Till dig som inte förstår eller dömer mig utifrån min diagnos:

Jag funderar väldigt ofta över hur det skulle kännas om du förstod, accepterade och inte dömde min diagnos. Hur det skulle kännas för en människa utan ADHD, att låna min hjärna för en dag. Hur skulle du tackla alla tvära vändningar, känslostormarna, tankarna som går i ett? Hur skulle du tackla ett sinne som ständigt tar in exakt allt som sker, utan att kunna sortera bort något?

Hur skulle du tackla lyckan som kommer över en när solen skiner, när du äter en god maträtt för första gången eller när en låt från en fin tid spelas upp? Hur skulle du reagera när ångesten minuter senare sköljer över kroppen med full kraft utan någon som helst anledning? Skulle du få panik? Skulle du ringa din familj och gråta för att det kändes så mycket att det nästan blir omöjligt att mäkta med?

Hur skulle du som lånat min hjärna känna då du började tappa ord under en hetsig diskussion om politik? Skulle skammen komma krypande då hjärnan zoonar ut medan din bästa vän berättar om sina kärleksproblem? Hur hade du hantera en resa i kollektivtrafiken där tusen olika dofter, ljud och känslor tar plats samtidigt?

När du är framme på jobbet och själv måste planera din dag med mejl, möten, telefonsamtal, organisation för att inte glömma att äta lunch, samtidigt som hjärnan fortfarande funderar över vilken parfym kvinnan som satt bredvid dig på bussen hade, hur skulle det funka? När ADHD:n sedan kommer in i sitt superfokus, får blomma ut och är som mest kreativ, hur ska du då kunna avbryta för att hinna med den där fikan med din mamma? Och efter att till slut kommit iväg, 15 minuter för sent, sedan komma hem, laga mat och städa. Orkar du det? Eller blir det för mycket?

Jag önskar att det fanns ett sätt så att du kunde prova på ett hjärn-byte, bara för en dag. Då hade jag sluppit kommentarer som att ”om du bara tränar på att koncentrera dig kommer det att bli bättre” eller ”var inte så dramatisk” eller ”vad går du på?”. Jag kan nämligen lova dig följande, att jag är så medveten om hur jag uppfattas, hur mitt beteende ser ut och att jag inte är normen i samhället. Jag är också medveten om att det är omöjligt att ”träna bort”, att min hjärna gör som den vill och jag har tusen strategier redan nu så att jag inte ska glömma att betala räkningar, komma i tid och fungera på arbetsplatsen.

Jag vill också påpeka, som vanligt när jag försöker förklara min ADHD, att den givit mig enormt mycket bra saker. Det är också därför jag önskar att du skulle få låna den, för även om du skulle bli helt slut efter en dag skulle du också bli lite småkär. Det skulle kännas lite som att åka en berg- och dalbana på ett nöjesfält: lite läskigt, mycket pirr i magen, tusen känslor och lite ångest. Men när du går av vill du bara åka den igen, och igen, och igen.”

Elin Salenstedt

Det här inlägget är återpublicerat med tillstånd av textförfattaren. Det publicerades ursprungligen på bloggen ”Hennes dagbok”.

Läs mer