Läste precis en insändare i Lärarnas Nyheter där skribenten resonerar kring vår norm, adhd-diagnosens innebörd, medicineringens innebörd och människans tendens att se en sjukdom istället för en komplex personlighet. Intressant läsning även om jag inte till hundra procent delar resonemanget.
Jag vill mena att adhd-diagnosen är problematisk ur ett antal aspekter. Det mest allvarliga är att diagnosen förhindrar ett nödvändigt reformarbete inom skolan och samhället i stort. Adhd är ingen påvisad skada, det är en beskrivning av ett beteendemönster eller personlighetstyp som vi har varit dåliga på att bereda plats för. Vi skapar system utifrån normalen och de som då hamnar utanför denna normal problematiseras, diagnosticeras och medicineras. Fokus förskjuts från system till individ och systemen får därigenom ett berättigande att fortsätta som förut.
Ett annat bekymmer är alla de som inte klarar sig bra i skolan men inte kvalificerar sig för en diagnos för att deras beteendemönster inte passar i den mall man skapat för det man kallar adhd. Är dessa individer då att betrakta som lata och ointresserade och de får skylla sig själva för att vi inte hittat på en diagnos för att beskriva just deras beteendemönster?
Jag har länge önskat ett samhälle som är mer tillåtande mot olika personlighetstyper och individuella variationer. Jag är övertygad om att det är en god affär för samhället i stort om man bättre kan ta till vara alla de egenskaper som vårt i dag väldigt snäva normsystem inte har plats för. Vår tids trend att sätta diagnoser på avvikelser (och därmed ge dessa en medicinsk förklaring) är ett slag i magen på denna strävan.
Vi ser en sjukdom där vi i stället borde se en komplex personlighet.