Läste precis ”ADHD-diagnos: sällan lyckat på vuxna” på sjukhuslakaren.se och har nog aldrig någonsin läst något liknande. Författarinnan, Carina Hellström, åsikter är många och milt sagt kontroversiella samt väldigt provocerande för många. Underbara adhd förmedlar endast denna nyhet och delar nödvändigtvis inte uttryckta åsikter och synpunkter.
Läs och bedöm själva. Nedan är direkt kopierat från sjukhuslakaren.se och ursprunglig artikel hittar ni här
ADHD är en överskattad orsak till koncentrationsstörningar och rastlöshet hos vuxna.
Jag påstår nu att de flesta vuxna som har fått en ADHD-diagnos, därmed fått en felaktig förklaring till sin symtombild. Eftersom det inte finns någon diagnosmarkör och för att faktorer i uppväxt och vuxenliv tenderar att ge långvarig stress hos individen – så går det oftast inte att med säkerhet påstå att ett ADHD-liknande beteende är orsakat av ett medfött funktionshinder.
Barndomsanamnesen är med nödvändighet oftast osäker och utfallet blir en tolkningsfråga. Symtom i barndomen behöver, trots ”propagandan” heller inte innebära att symtom kvarstår i vuxen ålder. Även somatisk- och psykiatrisk sjukdomsanamnes och hereditet kan ha stora brister med ökade risker som följd. En äldre person bör man alltid betrakta som en riskpatient, både för diagnosen och behandlingen.
Vissa stressfaktorer som individen utsätts för genom livet, spelar en viktig roll för symtomutveckling även för personer utan ett medfött neuropsykiatriskt funktionshinder. Erfarenheter, genetisk sårbarhet, och (sub)kulturellt betingade beteenden ger sammantaget oftast en bättre förklaring till långvarig oro, sömnstörningar, trötthet, rastlöshet, kognitiva störningar och beteendestörningar.
Kronisk stress kan ha många orsaker såsom känslomässiga umbäranden i barndomen, svåra förluster, mobbning, upplevda misslyckanden, ekonomisk otrygghet, sjukdom eller missbruk, etcetera. Stress ökar frisättning av cortisol som hämmar cellnybildningen i hippocampus, vilket innebär att läkning och återhämtning uteblir vid kroniska tillstånd. Ångest och depression kvarstår då med hela sin symtombild. Även om det ser ut som ADHD så är det inte det. Tillståndet behandlas då bäst med antidepressiv medicinering som återställer hippocampus volym – inte med amfetaminanalogt läkemedel som ökar stressnivån! Visserligen är dessa preparat stämningshöjande och uppiggande och maskerar enkelt en depression, men det är ju inte indikationen, eller hur?
Det finns en allmän uppfattning inom psykiatrin att en depression hos en nydiagnosticerad ADHD-patient ska behandlas med centralstimulantia, inte antidepressiva. Man tar för givet att depressionen är sekunder till alla misslyckanden i livet och att centralstimulantian skapar framgångar som läker depressionen.
Även om det skulle råka var så, behöver depressionen behandlas innan man gör utredningen – inte begå misstaget att utreda en deprimerad patient och tolka dess depressiva symtom och kognitiva störningar som ADHD, eller till och med Aspergers syndrom! Och sedan maskera depressionen med centralstimulantia, utan att förstå vad man gör! Detta sker alltför ofta och fördröjer en adekvat depressionsbehandling. Missbruk och ångestsjukdomar tolkas fortfarande ofta som neuropsykiatri.
Fortfarande förekommer också inom verksamheten, uppfattningen att en upplevd positiv effekt av metylfenidat eller amfetamin är diagnostiskt för ADHD. Konstigt att man inte vet att preparaten verkar uppiggande även på personer som inte lider av ADHD, vilket många utanför vården, inte minst missbrukare och studenter känner väl till!
Metylfenidat kan nu misstänkas orsaka betydligt svårare biverkningar än många kunnat föreställa sig. Fem fall av allvarlig hjärtsvikt, troligen orsakat av preparatet, har behandlats på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Fallbeskrivningar presenteras i artikeln ”Livshotande hjärtsvikt av ADHD-medicinering”av kardiologerna G. Wikström, P Kvidal, E Hagström i Läkartidningen, nr 45.
Denna belyser med pinsam tydlighet psykiatrins allvarliga brister! Vi gör inte det vi ska, tar oss inte själva på allvar och struntar i vårt massiva ansvar och krav på noggrannhet både i diagnostik och somatisk utredning och behandling.
Jag är faktiskt chockad över fall 2! En 70-årig kvinnlig missbrukare som av sin psykiater inte bara har tillåtits att dricka en flaska vin dagligen, utan dessutom fått Metamina utskrivet! Det kan inte finnas ett enda rätt i denna handläggning – det finns inget att skylla på! Men jag ser det som den yttersta konsekvensen av pågående massproduktion av ADHD-patienter, i kombination med psykiatrins nedrustning.
Jag hoppas att den neuropsykiatriska hysterin som urholkar alla resurser, snart har lagt sig, enligt mottot: Rätt diagnos till rätt patient!