Bild: bostonglobe.com
I Emil Nilséns andra krönika delar han med sig av sina tankar kring den påstådda ”massdiagnosticeringen av adhd” som sker i dag. I alla fall om man frågar de vätebombstroende, vulkandårarna KMR skriver han bland annat.
———
Jag har ADHD, kraftig sådan – så pass kraftig att psykologen som gjorde utredningen hävdar att mina lärare måste ha insett och skitit i det för att det var för jobbigt att ta tag i det hela. Alternativt att de har varit okunniga på området och enbart tyckt att jag var en av många jobbiga elever. När jag pratade med min mor om detta berättade hon att en av mina högstadielärare kallade mig för ”lat begåvning” vilket i alla fall innebär att någon borde ha insett att jag inte var en idiot.
Det föregående stycket är enbart med i denna krönika som en liten utökning av den lilla presentationen av mig som ni bjöds på i mitt första inlägg på den här sidan. Nu till saken: Kommittén för mänskliga rättigheter, KMR, ni vet de vätebombstroende vulkandårarna som jag skrev om senast, är återigen på krigsstigen. Den här gången gäller det den så kallade ”massdiagnosen”. Alla som vill ha koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet att skylla på för deras misslyckande får tydligen det. Det gäller bara att hitta rätt psykolog så kommer denne att totalt ignorera sina år av utbildning och ge dig ett intyg. Riktigt så fungerar det ju inte, men fakta är tydligen inte det minsta intressant för KMR – inte den här gången heller.
Det är lika lätt att få en adhd-diagnos om man inte har adhd som att lura i ortopeden att hen bara måste gipsa ditt ben, fast röntgenbilden visar att det inte är av, för att du själv vill det. Däremot finns det bakomliggande mekanismer, ganska grundläggande sådana, som kan förklara varför KMR och andra galningar tycker att det blivit väldigt mycket adhd i fokus de senaste åren. Stigmatiseringen har minskat drastiskt som en effekt av att många framgångsrika personer med funktionshindret gått ut och proklamerat öppet att de har adhd, och förmodligen inte hamnat där de är idag om de varit som alla andra.
Det gör ju att vi andra, som kanske inte lyckats riktigt lika bra, törs ta ett lite kortare steg ut ur skuggorna, öppet vågar visa att vi har ett problem och att vi väljer att vara öppna med det som ett steg i vår strävan efter att leva med det på en daglig basis. Jag vet inte om jag ska klassa mig själv som särskilt framgångsrik men jag vet att jag hade inte fått vara med om hälften av de roliga saker jag upplevt om jag hade varit som alla andra. Men jag försöker vara en förebild och använda det lilla medieutrymme jag får till att proklamera att du, som misstänker att du har adhd, ska se till att få en utredning och att du som har adhd inte skall skämmas för det. Ju fler som öppet berättar om detta, ju mindre påfrestande blir det att ta klivet.
Att fler kliver fram kommer garanterat reta KMR ännu mer vilket i sin tur lär leda till att de skriker ännu högre. Ni vet så där desperat som folk på film skriker när de är på väg att bli överkörda, och vet om att de är på väg att bli överkörda. Sen finns det säkerligen de som försöker få en diagnos för att rättfärdiga sina egna misslyckanden. Detta kommer förmodligen inte lyckas hellre då det inte finns någon massdiagnostisering. Risken finns att personen i fråga bara är en helt vanlig idiot. I sådana fall rekommenderar jag att söka upp likasinnade, det finns ett helg gäng i Scientologikyrkan som bara väntar på deras slantar.
Bild: 